Christina Larsson var en målfarlig fotbollsspelare i Hemse.
– Jo, jag är nöjd med min karriär, summerar hon. För mig var det viktigaste att man hade roligt och trivdes tillsammans med sina kompisar. Rekord och placeringar fick komma i andra hand.
Apropå rekord tillägger hon dock:
– Tror att jag fortfarande har gotlandsrekordet i längdhopp.
Jag bläddrar i friidrottsstatistiken för att kolla om det stämmer. Jodå, hennes 5,64 gäller fortfarande som gotlandsrekord i längd. Friidrottsoraklet Jorma Jääskeläinen, som har den dagsfärska kollen, tillägger dock:
– Moa Örevik har faktiskt hoppat 5,90, fast då blåste det för mycket medvind och den noteringen kan därmed inte godkännas som rekord.
Även om den idag 67-åriga Christina Larsson fortfarande har rekordet i längd är det en finfin framgång (för hela Gotland) i höjdhopp hon minns allra bäst och starkast.
– När vi var tre gotlänningar som tog samtliga medaljer i höjd vid ungdoms-SM i Falun 1973.
Det var ju så att Gotland var ett riktigt starkt friidrottsdistrikt på den tiden. Och vid de där SM-tävlingarna i Dalarna vann Ann-Ewa Karlsson höjd på 1,64, Christina Niklasson (hette så då) tvåa på samma höjd och Ann-Christin Wolter trea på 1,58.
– Hur häftigt som helst, som Christina minns det.
Hur står sig då hennes personbästa 1,67 i dagens statistik? Jo, vi hittar henne på femte plats bakom Ann-Ewa Karlsson 1,88, Jenny Helin 1,79, Ilze Hed 1,74 och Birgitta Samuelsson 1,70.
Christina ”Nicken” Larsson
I Alva, några kilometer söder om Hemse hittar vi henne idag. Här har Christina bott i drygt 40 år. 1980 bosatte hon sig i socknen tillsammans med sin fyra år äldre man Per Larsson. Adressen är Prästgården, för bara ett stenkast åt ena hållet, bakom några träd, reser sig Alva kyrka och blickar vi några hundra meter norrut bor där en annan gotländsk idrottslegendar.
– Där borta bor ”Berra” Green, säger Christina och pekar med armen åt Hemsehållet. Det här är ett lugnt och trivsamt område med trevliga grannar.
Här har Christinas och Pers fem barn fått växa upp.
– Vi har också sex barnbarn, är Christina noga att påpeka.
Christina Larsson framför hemmet i Alva.
Idag har alla deras barn flytt Alva och Gotland – samtliga bor på olika orter på fastlandet. Maria (född -83) i Borlänge har nått ett par SM-finaler i bröstsim och Johan i Göteborg (född -88) har tidigare lirat boll i både Rone och Levide. För att nämna något om det idrottsliga hos barnen.
Nu tar vi oss tillbaka till 1950-talet. Christina växte upp i en jättestor syskonskara, fyra pojkar och fyra flickor. Samtliga med ett C först i sina namn – Christer, Christina, Carina, Conny, Carola, Cenneth, Camilla och Curt. Alla födda mellan 1953 och 1966. Mamma Berit, idag 86, och pappa Bosse, 88 (tidigare välkänd ledare i Visby AIK) hade knappast en lugn stund…
Det var i Handen söder om Stockholm allt började. Pappa Bosse är dock gotlänning, kanske inte så konstigt vart flyttlasset gick. 1968 byttes Handen mot Rutegatan i norra Visby.
– Mitt idrottande började redan i Handens SK. Jag var målvakt i både handboll och fotboll, spelade ofta tillsammans med grabbar, det var inte så vanligt på den tiden. Jag sprang också ifrån killarna på skoltävlingarna i friidrott…
Christina Larsson
Det var friidrotten i VIF Gute som tog kommandot i Christinas liv i och med flytten till Visby. 16 år gammal 1971 vann hon såväl finnkampen som SM i sin åldersklass. Den senare tävlingen på nytt mästerskapsrekord, 1,63.
Åren mellan 1971 och 1975 var framgångsrika med totalt sju SM-medaljer i höjd, längd och även 5-kamp. Totalt ett guld, fem silver och ett brons. Lägg därtill två landskamper. Meriter som ger legendstatus!
– Medaljerna finns här inne i en klädkammare, skrattar Christina när vi sitter i köket och tar en fika.
Blott 20 år gammal var friidrottskarriären i stort sett över.
– Jag ångrar att jag la av med friidrotten för tidigt. Fast jag var rätt mycket skadad. Tog ansatsen med vänsterfoten både i längd och höjd, det blev för stor belastning. Dessutom började både fotboll för tjejer och handboll locka.
Christina Larsson
Christina hamnade i Hemse BK som var Gotlands främsta damlag i fotboll innan Dalhem tog över. HBK var första gotländska damlaget med fastlandsanknytning - tog sig till division 3 Stockholm och även upp i division 2.
– Här ser jag att vi faktiskt spelade kvartsfinal i SM, säger Christina när hon bläddrar i sina klippböcker. Men där fick vi stryk med 6-0 mot Gideonsberg från Västerås.
Vad gjorde dig till en bra fotbollsspelare?
– Min snabbhet, sen kunde jag också skjuta rätt hyfsat med båda fötterna.
1981 fick Christina ta emot GA-trofén som ett bevis på att hon det året var Gotlands bästa fotbollsspelare bland damerna. Dessförinnan hade priset gått till Dalhemspelare de tre första åren.
– Ett ärofyllt pris, som Christina uttrycker det.
Christina ”Nicken” Larsson
Som den mångsidiga idrottare Christina varit skall vi inte glömma att hon tagit DM-tecken också i basket, handboll och bandy.
– Jag gillade verkligen att åka skridskor och bandy är en riktigt härlig sport.
Efter karriären har hon också hjälpt till som tränare och ledare i både Hemse BK och Levide IF och även som funktionär under Island Games.
Än idag finns det genuina idrottsintresset kvar. Intervjun görs dagen efter att Sverige fått stryk av Serbien i Nations League i fotboll. Det märks hur engagerad Christina är.
– Sverige behöver en ledare på plan, säger hon bestämt. Det har inte funnits någon sen Sebastian Larsson och Andreas Granqvist la av.
Vi kan väl till sist bara konstatera att AIK är Christina ”Nicken” Larssons favoritlag. Och där spelar ju en viss Sebastian Larsson.