Lasse Nordahl hann med många lopp under sin karriär. Här syns han med lätta steg ta sig fram i Östergravar. Måhända handlar det om Ringmuren runt. Foto: Maja Suslin
– Egentligen konstigt att jag orkade fortsätta. Men jag blev sedd! Einar Smith kom fram, uppmuntrade och gav tips när man sprungit i mål. Utan hans stöd hade jag nog inte fortsatt, säger den idag 55-årige Lasse Nordahl.
Ja, denne legendar Einar Smith som ständigt omtalas. IK Tjelvars eldsjäl och rektor vid Klinteskolan. Dessutom utsedd till århundradets gotländska idrottsledare. Einar gick bort drygt 100 år gammal 2018, men hans namn och bedrifter återkommer ständigt när det gäller öns friidrott. Så också under intervjun med Lasse Nordahl som var IK Tjelvar trogen under hela karriären.
– Einar såg också till att jag kom iväg på olika tävlingar på fastlandet, det var roligt och riktigt inspirerande.
Intervjun med Lasse Nordahl görs på hans arbetsrum på Wisbygymnasiet i Visby. Här jobbar han som administrativ chef - scheman, ekonomi, lokaler och säkerhet finns bland hans ansvarsområden.
– Sävegymnasiet är en jättestor arbetsplats, här finns drygt 1 600 elever och 200 i personalen. Ett av landets allra största gymnasier, upplyser Lasse.
Han växte upp i Vibble. Pappa Tommy jobbade också inom skolan som lärare och skolledare. Men var även en duktig idrottsman, mångkampare och allsvensk handbollsspelare.
– Det var pappa som fick mig att börja idrotta, mamma har knappt sett mig tävla. När jag skulle iväg och träna eller tävla brukade hon säga ”Lars, spring nu försiktigt”…
Han var ingen större löpartalang i den unga åren, Lasse Nordahl. ”Konstigt att jag orkade fortsätta, men jag blev sedd, det hjälpte mig”. Foto: Marie Nilsson
När Lars gick i sjunde klass på Solberga var bland de minsta och tunnaste i klassen. Två år senare hade han vuxit förbi de flesta och även börjat prestera på löparbanan.
– Jag fick äntligen revansch på Håkan Andersson och Janne Ahlby som jag alltid fick stryk av ett par år tidigare.
– Lasse hade ett mycket bra löpsteg, men det krävde att han var ambitiös och noggrann i sin träning. Lasse hade också bra support från sin pappa Tommy och en enorm vilja, minns Janne Ahlby.
Vi ringer Tommy som fyller på:
– Det var en kombination av envishet och ett effektivt löpsteg. Sen blev det ett lyft när han flyttade till idrottsgymnasiet i Halmstad. Lars fick en mer professionell inställning till sitt idrottande.
– Vi gjorde också gemensamma träningsprogram, men jag höll mig ändå mest i bakgrunden. Lars var väldigt självständig, ville gärna utveckla egna ideer och träningsmetoder.
Idag jobbar Lasse Nordahl som administrativ chef på Wisbygymnasiet, här finns drygt 1600 elever och 200 i personalen.
Träna gjorde han minsann redan innan flytten till Halmstad, ibland ett par gånger om dagen. Också på sina cykelturer mellan hemmet i Vibble och träningen i Visby.
– Hade som idé att ingen skulle få cykla om mig till eller från träningen i Visby.
Lars fick bra förutsättningar i sitt idrottande – idrottsgymnasium, idrottspluton, idrottshögskolan. 3 000 meter hinder och 1500 meter var favoritdistanserna. Lägg därtill terränglopp, stadslöpningar och landsvägslopp där han skördade stora framgångar, det märks inte minst i det bildkuvert där vi hämtar gamla bilder till de här reportagen.
Nu går vi till 1991, Lars är 25 år och mitt uppe i karriären. Einar Smith, vem annars, ser till så att han får en plats på 1 500 meter i ett stjärnspäckat startfält vid en gala i Borås. Regnet strilar ner under hela loppet och Lars springer i mål på tiden 3.50,09, nytt distriktsrekord! Ett rekord som står sig än idag, 31 år senare! Som jämförelse kan nämnas att, när detta skrivs, är damernas världsrekord på samma distans är 3.50,07. Alltså nästan exakt samma tid som Lars bästa notering.
På 3 000 meter hinder nådde Lars som bäst 9.01,32, alltså precis över den där magiska 9-minutersgränsen. Här är idag gällande gotlandsrekord Örjan Samuelssons 8.48,30 från 1982. Alltså ett 40 år gammalt rekord.
Lasse Nordahl
Lasse Nordahl är ingen statistiker som har stenkoll på sina tider, placeringar och medaljer. Snarare tvärt om.
– Idrotten har med åren hamnat rejält på hyllan. Det är ju 30 år sedan jag slutade, dessutom tvärt. Det finns få i min omgivning som känner till vad jag gjort och jag är säkert dålig på att berätta. Många fina möten kommer jag dock ihåg och de bär jag med mig än idag.
Stockholms stadion var lite av Lasse favoritarena och på DN-galorna i början på 90-talet sprang han 1 500 meter.
– Minns att jag spöade Johnny Kroon en gång. Det var stort för mig. Men placering och tid kommer jag inte ihåg.
Som upplysning kan nämnas att Johnny Kroon hade det svenska rekordet på 1500 meter på 3.36,49 fram till 2019!
Finnkamperna då?
– Sprang 2000 meter hinder på en ungdomslandskamp, tror jag kom på sjätte plats. Tyvärr blev det ingen seniorlandskamp. Man valde andra löpare från Stockholmsföreningar som hade en annan förankring i förbundet…
Lite DM-tecken har du väl samlat på dig?
– De flesta är på 800, 1 500, 3 000 meter hinder. Sprang sällan 5 000 och aldrig 10 000 på bana.
Det var en kombination av envishet och ett effektivt löpsteg som gjorde Lasse Nordahl till en framstående friidrottare. Foto: Bengan Zettergren
Lasse Nordahls ambitiösa satsning på löpning hade dock en baksida – SKADORNA! Lars lyfter upp vänster ben och pekar.
– Den här jäkla hälsenan har jag opererat tre gånger, första gången var jag bara 20 år. Med två helt fungerande hälsenor hade jag nog kunnat springa 1 500 meter på runt 3.45 och 3 000 meter hinder under nio minuter.
Inte nog med hälsenan. Det skulle komma något ännu värre.
– Under en tävling i Visby (Terra Nova) 1994 halkade jag på en isfläck och bröt fotleden rejält. Efter den skadan tappade jag sugen, slutade helt tvärt.
Trots att det gått så många år sedan benbrottet har han svåra problem än idag.
– Jag kan inte längre springa. Nej, nu måste jag få tid för operation…
Vi återvänder en sista gång till Stockholms stadion och in i ett av omklädningsrummen. Lasse byter om för att springa sina 1500 meter under en DN-gala.
– Fast det var en världstävling så kändes det ändå gemytligt på något sätt. Ett fint minne var att jag satt och tog på mig spikskorna i omklädningsrummet och bredvid satt idolerna och världsstjärnorna Sergej Bubka och Sebastian Coe. Märkligt och mäktigt!