Sunneborn var dessutom coach till 40 andra idrottare.
Friidrottslegendaren Mattias Sunneborn tycks vara en outtröttlig maskin.
På söndagen avslutades ett nästan två veckor långt veteran-VM i Göteborg, och för 53-åringen från Fårösund har det varit, minst sagt, intensiva dagar.
Sunneborn, som gjorde sitt elfte veteran-VM, ställde upp i inte mindre än sex olika grenar, och utdelningen är imponerande.
Vad sägs om detta:
- Guld i tresteg, silver i längdhopp, 400 meter, 400 meter häck och 4x400. Lägg därtill en sjätteplats i 4x100 meter.
– Jag har inte hämtat andan riktigt än, men det har faktiskt gått precis enligt planerna för min del, säger Sunneborn när vi når honom en stund efter den sista grenen.
Fullt upp?
– Det har det verkligen varit. Jag har varit överallt hela tiden. Men jag har ändå försökt prestera så bra jag kan själv också.
– Det har varit en otrolig planering. Jag anmälde mig till många olika grenar och väntade in i det sista med vilka jag skulle välja. Jag såg tidsprogrammet och försökte pussla ihop så mycket som möjligt. Det mest kritiska var när jag sprang semifinal i 400 meter häck klockan 10 en morgon, och två timmar senare började länghoppsfinalen. Det var på en annan arena också...
Många undrar nog: hur orkar du?
– Jag har ju förberett mig under lång tid. Jag äter bra mat, förbättrar min sömn och återhämtning. Jag har också fått positiv energi av gruppen som jag har hjälpt under året, och jag ville visa vägen för dem också. Om vad som är möjligt.
Ja, förutom att tävla själv har Mattias Sunneborn – under projektet "Road to Gothenburg" – som sagt coachat och hjälpt 40 andra friidrottare, och det har varit en starkt bidragande orsak till hans egen drivkraft att tävla.
– Det största har varit att se utvecklingen hos de jag hjälper. Att vara med och bryta deras barriärer, framför allt mentalt.
Ja, vad ger det dig?
– Det är att se vad som är möjligt för människor. Många är specialister på att sätta begränsningar för sig själva. "Jag kan inte", "är jag värd de här framgångarna?". Men när man skrapar under ytan hos de här människorna så ser man potentialen och låser upp det där. Man måste lyckas med allt mentalt först, innan man gör det i verkligheten.
Under VM:s gång blev Sunneborn också invald i "World Masters Athletics" grupp "Gallery of Champions" – ett Hall of Fame inom veteranfriidrottsfamiljen.
– Det handlade dels om prestationerna, med medaljer och rekord av olika slag, men också mitt arbete där jag är ambassadör för Suicide Zero och mina hälsoprojekt för folkhälsan. Det betyder mycket, och det är intressant när man pratar med människor. Jag har försökt prata under de här dagarna med människor från andra länder, och det finns väldigt mycket lära.
– Ju äldre man blir, desto mer tid får man lägga på sin egen hälsa. Det är ingenting man kan ta för givet när man har passerat 50 år åtminstone. Jag börjar inse att det finns ett slut nånstans, och då värderar man nuet mycket mer.
Mattias Sunneborn blev invald i "Gallery of Champions", veteranfriidrottens Hall of Fame.
Nu väntar lite välförtjänt vila för Sunneborn, och det kommer nog att ta några dagar att smälta alla intryck.
– Direkt efter såna här mästerskap brukar en tomhet infinna sig, och den brukar hålla uppåt en vecka. Men sen är jag tillbaka på fötterna, och då gäller det att hitta något nytt som motiverar mig att göra det dagliga jobbet.