Linda Eklund hade ansvar för samordningen av all provtagning kopplad till covid-19 på Gotland.
På sin lediga tid springer hon ultramarathon och i helgen ställdes hon tillsammans med tre klubbkamrater i Wisby Ultralöparförening inför det kanske tuffaste loppet hittills i karriären.
Åtminstone var det så för Linda och Mikael Wistrand som för första gången betade av 100 miles vilket innebär att du under 30 timmar ska springa 16 mil i varierad terräng.
Det är ingen lek.
– Det är som en berg- och dalbana i känslor. Från eufori där du känner "Oj vad det här går bra, vad lätt jag är och vad jag är duktig på att springa" till nattsvart mörker där du ifrågasätter vad du håller på med och "Jag orkar inte, vill dö och åka hem". De här känslorna återkommer så många gånger under loppet, säger Linda Eklund och fortsätter:
– Normalt sett kan du ha en svacka och sen går den över, men här var det säkert 30 svackor vid olika tidpunkter.
Tobias Stenbom tvingades att kasta in handduken efter tio mil, men var också den i trion som hade klarat 100 miles sedan tidigare.
För Linda och Mikael Wistrand blev det en utdragen kamp med sina egna känslor.
Hur hittade du ny kraft?
– Det var inte misär hela tiden utan loppet hade sina ljusa stunder. Det kunde räcka med att du såg något roligt i skogen. Ett tag var det jättemånga stora paddor på stigen. De var skitäckliga men var samtidigt underhållande och då glömde man bort smärtan för en stund. Jag fick hoppa mellan paddorna för att undvika att trampa på dom, säger Linda Eklund med ett skratt.
Linda gjorde en svensk klassiker 2016 och tre år senare föll hon för ultralöpningen.
100 miles är elddopet för utltralöpare.
– Jag är en rookie i det här sammanhanget, men jag har pratat med många vänner som sprungit 100 miles-lopp och hade sagt åt mig själv att jag fick inte känna efter eller ens tänka på hur jag mådde innan jag sprungit hälften, men då var det lite som att öppna en dammlucka. Plötsligt hade jag ont överallt, skrattar hon.
– Så det var både en bra och dålig strategi att inte känna efter förrän efter halva loppet. Jag tänkte inte ens på hur långt jag hade sprungit, men när jag insåg att jag hade åtta mil kvar så kom tankarna igen. Klarar jag av det här? Är det verkligen möjligt att härda ut? Då fick jag ta en mil i taget och till slut hade jag nött ner alla milen.
Med tre varv klart uppmärksammades hon av supportrar att hon var på väg att klara drömgränsen på 24 timmar.
– Jag blev tillsagd att njuta sista varven, men det var svårt för jag ville bara sätta mig ner. När jag väl gick över mållinjen var jag för trött för att känna något. Utan det vara bara en lättnad över att äntligen är det här över. Nu har jag gjort det och behöver inte göra det igen.
Strax efter klockan 9 på söndagen sprang Linda i mål på 23 timmar och 23 minuter.
– Hela söndagen var total misär, benen bar inte och jag kunde knappt ta mig ombord på båten. Jag har gått på kryckor måndag-tisdag. I dag är det bara svullna ben, men det går åt rätt håll även om det kommer dröja till jag kan springa igen.
Varför utsätter du dig för det här?
– För att man kan och för att man vill testa vart gränsen går. Uppenbarligen gick den inte vid 16 mil för hade någon sagt att det var en bit kvar så hade jag fortsatt. Jag har inte hittat gränsen än men den är nära vid 16 mil.
Hur värdesätter du din insats?
– Det här är utan tvekan det största. Det är min fjäder i hatten sedan får man se om det blir fler fjädrar i hatten så småningom.
Mikael Wistrand sprang i mål på 27,5 timmar och kan också pricka av 100 miles.