Han avskydde alltså att träna, men lika förbaskat blev han både svensk mästare och landslagsman. Hans fina tider på bland annat 5000 och 10 000 meter står sig galant än idag. Och då har det gått drygt 40 år sedan Norrlandasorken hade sin storhetstid i mitten på 70-talet.
– Jag har pappa Ernst och Einar Smith att tacka för mycket. Utan dem hade det aldrig blivit någon idrottskarriär, säger Torgny när vi träffas hemma på gården i Norrlanda.
Dagens gotländska långskubbare hade inte haft en chans mot Torgny. Hans toppnotering 13.51 på 5000 metsser har ingen svensk varit i närheten av 2017 och 29,10 på dubbla distansen ger honom en tredjeplats på årsbästalistan i fjol. Då förstår ni kanske vilken stor idrottsman som vuxit upp och fortfarande bor kvar hemma på gården Björke i Norrlanda.
Än idag innehar Torgny Gotlandsrekorden på inte mindre än fem (!) distanser – 3000 meter (8.14), 5000 meter (13,51), 10 000 meter (29,10), 20 000 meter (1.02,32) och entimmeslöpning (19.204 meter).
Vi ringer friidrottsoraklet A Lennart Julin i Stockholm för att kolla att statistiken inte ljuger.
Visst, den stämmer. Och Lennart minns Torgny mycket väl:
– Han var ju heltidsbonde, vete tusen hur han hann med all den träning som krävs för att bli landslagsman.
Hur minns du honom som löpare?
– Torgny kunde hålla hög fart länge, men hade kanske lite svårt när det blev tempoväxlingar.
Att Torgny skulle nå så stora framgångar och fantastiskt fina tider kunde ingen ana under skoltiden i Ganthem och Dalhem.
– Jag var helt kass på det mesta. Hade ingen som helst talang. Jag platsade inte i fotbollslaget och fick som bäst vara reserv när det var skol-DM i friidrott.
– Den där reservplatsen fick jag nog mest för att pappa tillverkade stafettpinnarna…
Men Torgny fortsatte ändå att kämpa på i det tysta, idrottsintresset fanns onekligen där. Hemma på gården i Norrlanda samlades socknens ungdomar, pappa Ernst var med och såg till att det arrangerades ”olympiska spel” i diverse idrotter. Även här hade Torgny svårt att hänga med de äldre och mer talangfulla.
Det skulle till slut bli orienteringen som förde in Torgny i de ”fina salongerna”. Även om början blev svår. Vid regionmästerskapen i Östergötland var det 39 startande i Torgnys klass.
– När jag läste resultatlistan blev jag 40:e man i mål… fattar ännu inte hur det gick till.
Nu kommer – som så många gånger förr när det gäller öns friidrott – den legendariske Einar Smith in i bilden. Om Torgny minns rätt var det 1967 eller 1968 som han sprang 2-dagars i orientering.
– På upploppet just innan mål var jag stark och sprang jag om en ”gubbe”. Han kom fram till mig efteråt och var tydligen imponerad av mitt löpsteg.
Jodå, det var självaste Einar Smith som Torgny hade passerat och imponerat på. Einar tog ett allvarligt samtal med pappa Ernst och därmed var Torgny under Einars beskydd.
– Utan Einar hade jag aldrig blivit landslagsman och fått resa och tävla på så många ställen. Jag var förresten och gratulerade honom på 100-årsdagen i höstas.
– En gång fick Einars son Olof jobba här på gården nån vecka för att jag skulle få träna ordentligt…
Torgny vill också gärna att pappa Ernst får beröm.
– När det var orienteringstävlingar på söndagar med samling tidigt på morgonen fick han stiga upp redan vid 3-tiden på natten för att också hinna med mjölkningen. Söndagarna var ofta hans jobbigaste.
Friidrottskarriären började på allvar med klassiska Viklauterrängen 1968.
– Det var pappa som tyckte att jag skulle prova. Jag kom tvåa efter Gunnar Bendelin. Samma sak året därpå, ett år äldre Gunnar (Östergarn) snuvade mig än en gång på förstaplatsen.
Torgny gillade att springa i terräng. Så pass att det 1974 i Ludvika räckte till ett SM-tecken på 12 km. Den prestationen bidrog också till att han belönades med GT-guldet samma år.
– Det där SM-guldet var för många helt otippat, ett par år tidigare hade jag klappat igenom fullständigt vid SM i Sunne. Därefter kan man väl säga att jag var accepterad som löpare.
Det blev totalt tio landskamper och andra stora tävlingar runt om i världen. I en finnkamp i Helsingfors var Torgny en av tre svenskar på 10 000 meter. Finnarna hade på den tiden riktigt vassa långdistansare och vann som regel dubbellt eller rent av tredubbellt på 5000 och 10 000 meter.
– Jag var ende svensk som hängde med de tre finnarna ganska länge. När också jag släppte jublade 50 000 finnar på Olympiastadion. Det är kanske något att vara stolt över…
Ofta när det var stora friidrottstävlingar sågs Torgny på TV. Nu kommer Einar Smith in i bilden igen.
– Det var han som såg till att jag fick vara med. När Einar ringde var det ingen arrangör som vågade säga nej…
Einar Smiths namn dyker som ni märker ofta upp under intervjun.
– Han var en fin ledare, Einar. Han ville att vi skulle ha roligt samtidigt som vi tävlade på hög nivå. Frihet under ansvar var hans motto.
Finnkamperna följer Torgny än idag med stort intresse. Ofta på plats då han också passar på att träffa sina gamla landslagskompisar.
Ett par gånger har han också deltagit i Sylvesterloppet i Sao Paulo i Brasilien med stora delar av världseliten på plats. Det Torgny minns mest och bäst därifrån?
– Jag sprang om både Anders Gärderud och finske världsstjärnan Lasse Virén. Det är bland mina roligaste minnen.
Tränade du hårt?
– Jag tränade klokt, fick jag ont avbröt jag direkt. Under tio års tävlande var jag aldrig skadad mer än 14 dagar åt gången. Jag sprang ofta härifrån Norrlanda upp till Dalhem kyrka och vände, det blev två mil.
Var det aldrig någon klubb på fastlandet som försökte värva dig?
– Jodå, det fanns anbud, Enhörna och KA 2 i Karlskrona ville ha över mig. Men jag trivdes så bra här hemma.
Hemma är alltså i Norrlanda. Sonen Per och hans familj bor än så länge i en flygelbyggnad, Torgny bor ensam i mangårdsbyggnaden. Torgnys fru Lisbeth gick bort i cancer för fem år sedan
– Men nu ska det här huset renoveras, säger Torgny. Sen flyttar jag till flygeln och Pers familj flyttar in här. Det blir säkert bra.