I oktober trodde Moa Örevik att hennes lovande friidrottskarriär var över trots att hon inte ens fyllt 18 år.
– Längdhopp är det sämsta för ryggen och särskilt ländryggen där bråcket sitter. Mycket talar för att jag inte kommer att kunna hoppa längd längre även om det skulle läka. Det var inget roligt besked. Min dröm håller på att krossas och då vet jag inte vad jag gör, då ger jag upp allt. Då är allt jag vill bortblåst, sade hon då.
Diskbråcket kom efter att hon stått för en övertygande debut i internationella ö-spelen på Gibraltar 2019 då hon tog guld i tresteg och silver i längdhopp.
– Jag fick ont i ryggen efter hoppen och sedan efter Island Games när jag skulle tävla på USM tog det slut. Jag tänkte bara: "Jaha, det var den karriären". Det kändes så långt ifrån alltihop. Just när du vi vill något och sedan går det skit.
Det blev början på en både fysiskt och psykiskt tuff tid och ett och ett halvt år från idrotten och gemenskapen.
– Då var man inte alls glad. Du går på dagen och bara väntar på att få mer och mer smärta. Du kunde inte göra det du tycker om utan det var en väldigt tråkig period, säger hon.
För att lindra suget efter friidrotten började hon på ridskola hos Johanna Nordenankar på Haltarve i Lokrume:
– Hästarna hjälpte mig genom dagarna. Det har verkligen gått framåt också från islandshästar till mer travhästar, säger Moa som idag har två hästar hemma på bakgården.
Det senaste halvåret har ryggen blivit avsevärt mycket bättre sedan intervjun i oktober och i våras gjorde hon sitt första träningspass i Korpens kulvertar där friidrottarna håller till vintertid.
– Det var stelt, det var många jag knappt träffat på ett och ett halvt år. Så det var lite skevt, men det släppte ganska fort när Jorma (Jorma Jääskeläinen, tränare) kom och var glad som han alltid är, säger Moa.
Sju månader efter senaste intervjun i GT är hon också tillbaka i längdgropen.
– Jag har inte ont längre, men jag blir trött i ryggen när jag hoppar. Efter en träning kan jag bara slockna i tre timmar.
Är du rädd för att slå upp skadan?
– Ja, jag är alltid rädd för att det ska komma tillbaka. När det kom första gången kom det som en smäll bara. Nu när man hoppar tänker man att "nu kommer det kanske igen" så jag är väldigt försiktig.
Moa kör två pass i veckan på Gutavallen.
– Jag har börjat långsamt och med kortare sats. Springa går bra, men det är hoppen man är försiktig med. Avstampet och stöten i ryggen som det medför. Nu har jag på 15 meter ansats hoppat fem meter prick. Innan hoppade jag 5,20 typ. Så det har gått över förväntan, säger hon för att kvarten senare klämma till med 5,25 som är i klass med fornstora dagar.
– Jag vet inte hur det gick till, säger hon och ser chockad ut.
Moa Örevik var under ungdomsåren varit en av landets främsta i sin åldersklass med både silver och brons på USM.
Om hon kommer tillbaka till den nivån vet hon inte i dag. Moa ser den här sommaren som ett test.
– Jag har hållit igång på träningsdagarna och se om jag förbättrar mina längder eller om det skiter sig igen. Så efter sommaren får jag ta ett beslut, men det är härligt att vara tillbaka. Jag älskar att tävla i längd så det hade varit jäkligt kul att tävla igen. Det behöver inte vara någon stor tävling bara det finns konkurrens.