Regndropparna smattrar mot trappstegen när jag tar de två trapporna ner till vad som är friidrottarnas träningsarena varje onsdag på vintern. En vägglampa med svagt gulaktigt sken lyser upp en grå dubbeldörr som leder in i vårdcentralen korpens källare.
Här i de syrefattiga kulvertarna bland dammråttor och spruckna avloppsrör har friidrotten hållit till i över 20 år. Det är här grunden läggs inför 2019 och ö-spelen på Gibraltar.
– Det är ju den största tävlingen, säger Moa Örevik, nyligen utsedd till årets talang på Gotland och som gör sitt första ö-spel.
Hon är precis som sin äldre bror Daniel (IG-guld 2015 och 2017) längdhoppare.
– Senast hade jag inte åldern inne, men mitt pers hade räckt till en andra plats då. Jag känner ju att jag måste ta guld nu, skämtar hon.
Även om miljön är precis så bisarr som man kan tänka sig när friidrott och vårdinrättning blir ett så är det också den bistra verkligheten.
– Vi är ju glada över att ha någonstans att träna och så länge det inte finns några alternativ hoppas vi kunna stanna här, säger ledaren Davor Vikic.
Några optimala träningsförhållanden är det inte tal om, men en möjlighet att få träna med spikskor även vintertid. En 100 meter lång källargång med en utrullad löparbana som skänktes av länsmuséet efter en avslutad idrottsutställning. Strax innanför ytterdörren finns också ett litet gym som snarare för tankarna till sunkig boxningslokal än friidrott. Ett lakan med texten ”Train like a beast, look like a beauty” hänger på på väggen.
I kväll är det 30-meterstest ur startblock som står på programmet och man har besök av fotbollsspelarna Martin Silva och Villiam Dahlström som trots julledighet vill testa sin snabbhet.
– Vi säger inte nej till någon utan alla är välkomna att testa oavsett idrott, säger Davor Vikic.
Anna Östergren, Jennifer Laveryd och Moa Örevik stretchar inför dagens test som kommer att följas upp varje månad.
Hur är det att träna här?
– Inte bra alls, man får lätt ont i huvudet, säger Jennifer Laveryd.
– Och då är det svårt att prestera. Som du snart kommer att märka så blir det otroligt kvavt härnere. När alla sprungit så är det direkt tillbaka till ytterdörren, säger Anna Östergren.
Anna deltar i höjdhoppet på Gibraltar och kommer en gång i veckan genom idrottsgymnasiet att finslipa tekniken med hjälp av tidigare höjdhoppsstjärnan Ann-Ewa Karlsson (Svensk mästare och olympier i Moskva 1980). För Jennifer Laveryd är det 800 meter som gäller.
Tränaren Jorma Jääskeläinen är den som lägger upp träningarna och det gäller att ha bra fantasi med tanke på det begränsade utrymmet. Han har varit med sedan friidrotten flyttade in.
– Innan det höll vi till i en övergiven kasern på gamla A7-området där Skattemyndigheten ligger nu. Den var förfallen och mörk med krossade fönster och betonggolv. Men det var iallafall snöfritt, säger han.
Historierna från förr är många och när man flyttade in i kulverterna på Bingeby var miljön än mer bisarr.
– Dörrarna var aldrig låsta så när vi kom kunde det sitta knarkare här och det var inte alltid så trevligt. Nu är säkerheten högre och dörrarna är alltid låsta.
– På den tiden var det också kylrum på mitten. Jag vet att det var någon träning när någon tjej tränat själv och dom kom rullande med ett lik här. Hon ville inte träna själv efter det, men det var över 20 år sedan, säger han.
En dag i veckan tränar man också i Sävehallen och den träningen är lättare att gå till.
– Då kommer alla och det är nästan en frihetskänsla. Den träningen är verkligen ”wow, vi kan andas” och göra både det ena och det andra, säger Anna Östergren.
Eftersom gången på Korpen är så pass smal kan bara en åt gången springa.
– Här är man så tätt inpå varandra och får vänta hela tiden. Även om vi är här i två timmar så hinner du inte så mycket ändå, säger Jennifer Laveryd.
Davor Vikic berättar att klubben försökt få mer utrymme, men utan gehör. Drömmen är förstås en egen friidrottshall, men löparbanor där man kunde tävla mot varandra året runt hade varit tillräckligt.
I dag tävlar man mot klockan och för hoppare som Anna och Moa är möjligheterna att träna grenspecifikt små.
– Under det här halvåret vet man inte alls var man står någonstans, säger Anna.
Den där halldrömmen lär inte förverkligas på länge.
– Det är synd för det skulle gynna samhället. Min son (Gabriel Vikic) studerar i Växjö som har en hall som alla skolor inom 60 kilometer kan boka och använda kostnadsfritt. Det skulle kunna funka även här, säger Davor Vikic.