För en tid sedan fick jag en fråga av en litteraturvetare. Hon undrade vad som fick mig att uppskatta idrott så mycket som jag gjorde, vad som gjorde mig till en sådan sportnörd. Ja, för min del kunde det lika gärna ha räckt med ett ord för att förklara varför jag är just det.
Nämligen känslor.
Ta ett litterärt verk som exempel, som ligger mig personligen nära om hjärtat. Personen som frågade var ju trots allt litteraturvetare.
Jag har en Harry Potter-tavla i mitt sovrum. På den står det rätt och slätt "You're a wizard, Harry" – "Du är en trollkarl, Harry". En tavla som ofta får mig att le när jag vaknar. Inte för att jag tror att jag eller någon annan bokstavligt talat är en trollkarl (förlåt, Joe Labero och ni andra illusionister), men för att jag vill tro att det finns någon typ av magi i världen.
I böckerna om Harry Potter – han som föds till vår värld som en föräldralös pojke men som visar sig vara en trollkarl i en annan – en värld där den starkaste magin inte är någon trollformel som får föremål att flyga eller explodera, utan det är kärleken.
Just den magin – kärleken – finns ju faktiskt i vår värld. Inte minst i idrotten.
Det finns få saker som rör upp känslor – allt från kärlek och hat till lycka och sorg – så som idrott. Politik, religion och musik, är andra ämnen som dyker upp.
De flesta som har varit aktiva inom idrotten vet hur det är. När man har gett och gjort sitt yttersta och efteråt får känna njutningen av segerns sötma – oavsett om segern är att vinna över andra eller att ta sin egen insats till nya höjder under ett träningspass.
Men många vet också förlustens bedrövelse. När man krigat och kämpat men inte varken når dit man ville eller lyckas besegra sin motståndare.
Vi vet också den känslostorm som kan uppstå under en tävling. Den som växlar mellan desperation, eufori, förtvivlan och välbefinnande. En perfekt storm av känslor, ”a perfect storm”, som de säger i Amerika.
Men även för de som står vid sidan om kan en tävling, en match eller ett lopp, vara en känslostorm utan dess like. Den kan faktiskt vara – och är ofta – ännu värre än för dem som faktiskt deltar.
Du hejar på en person eller ett lag – där och då, i den stunden, så är deras lycka och smärta din. Du befinner dig i stormens öga. För som åskådare kan du inte påverka tävlingen mer än med dina hejarop. Hjälplös på sidlinjen och utlämnad till hoppet. Där är det bara känslorna som styr. Det är där vi förenas och håller fast vid varandra. I den perfekta känslostormen.
Jag är en Harry Potter-nörd. Och sportnörd. Med det sagt så är jag nog en känslonörd också, för det måste man nästan vara för att älska idrott.
Och om det inte är magiskt med känslor, ja då vet jag inte vad.
Så kanske finns det en liten trollkarl även inom mig någonstans.
Tack för ordet!