Idrott är mycket mer än bara en match mellan två lag eller ett tävlingsresultat. Idrott speglar samhället, och idrott påverkar samhället. Idrott är politik.
Vid OS i Mexico City 1968 vann amerikanen Tommie Smith guld på 200 meter. På prisutdelningen höjde han och bronsmedaljören John Carlos en knuten näve med svart handske medan nationalsången spelades.
En protest mot förtrycket mot minoriteter och avsaknaden av mänskliga rättigheter i samhället.
Ögonblicket förevigades i ett av de mest ikoniska fotografier som finns i idrottshistorien.
Men på något sätt – som att vi inte har lärt oss något alls av vår egen historia – känns det som att vi är tillbaka på exakt samma ställe, nästan exakt 50 år senare.
I USA 2017 väljer flera idrottare att protestera mot orättvisor i samhället genom att sätta ett knä i marken när nationalsången spelas inför matcherna. President Donald Trump har bland annat svarat med att spelarna borde straffas för vad de gör.
Många hävdar att politik inte ska blandas in i idrott. Att de ska hållas åtskilda. Men det här är inte en fråga om bensinskatt eller försvarsbudget. Det här är en fråga om mänskliga rättigheter och om vårt värde som människor.
Och den politiken, den ska banne mig få blandas in överallt.
Vi lever i en uppdelad värld, där många ser ner på andra på grund av varifrån de kommer eller för vad de tror på. Men idrottarna i USA utnyttjar sin yttrandefrihet och står just nu upp för mänskliga rättigheter och allas lika värde. De gör det på det tydligaste sätt de kan och på den största scen de har. Och budskapet går fram.
På lördag spelar Gais en gratismatch mot Brommapojkarna som ämnar locka barn, ungdomar och familjer till arenan. Men fotbollsmatchen krockar med en nazistisk demonstration, som avslutas på samma plats bara timmen före avspark.
Därför hoppas jag att idrottarna i Sverige, där på Gamla Ullevi i Göteborg på lördag, utnyttjar sin yttrandefrihet – precis som de i USA.
Att de står upp för människors rättigheter och lika värde. Att de på den största scen de har visar att det inte är acceptabelt att kränka, exkludera eller förminska människor på grund av vad de pratar för språk, vilken hudfärg de har eller vad de har mellan benen. Att det inte är acceptabelt att se ner på andra för att personen – han, hon, hen eller den – fötts på en annan plats eller inte vet vad som menas med fika eller fredagsmys.
Och framför allt hoppas jag att det budskapet går fram.
För när idrottare i många fall förblivit tysta och försiktiga i sina uttalanden – sånär som på regnbågsfärgade lagkaptensbindlar, nagellack och matchtröjor – är det nu dags att de gör sig hörda.
Att de utnyttjar sin position i samhället. För idrottare har makt. Idrott är politik.
Tack för ordet!