Vi är ett tåligt släkte, idrottsfolket. Trots dåliga förutsättningar för arrangörer, åskådare och utövare så ställer vi väldigt sällan in ett evenemang, en match eller en turnering om det inte är den absolut sista utvägen.
Jag säger inte att det inte bör vara så, men tanken slog mig häromdagen.
Trots att det var kallt, regnigt och blåsigt så gick Lucialoppet av stapeln som om allt var frid och fröjd och ingen vek en tum trots att förutsättningarna var rent utav dåliga, och det fascinerar mig. Att allting var mycket jobbigare än vad många förväntade sig spelade till synes ingen roll; alla höll skenet och humöret uppe ändå.
Kanske är det en generationsfråga, för magkänslan min säger att dagens generation enklare ställer in saker än den generation jag tillhör. Om det beror på att de skulle vara klokare eller svagare än min generation har jag ingen aning om. Kanske är det en kulturell sak det hela, men det har jag heller inte tillräckligt mycket kunskap om för att kunna säga om inställningsfrekvensen av löplopp i december månad i Polen, Spanien, Österrike eller något annat land skulle vara varken högre eller lägre än i Sverige.
Det enda jag kan konstatera är att vi sällan viker oss, och särskilt sällan i idrottssammanhang. Andra exempel utöver Lucialoppet är lätta att komma på även om man bara tar med evenemang här på Gotland. När ICA Maxi Arena strejkade en timme innan en Visby IBK-match så att alla fick utrymma hallen och det var oklart när eller om matchen skulle komma igång spelade ingen roll, vi körde ändå.
När domarna kom 2.5 timme sent till Visby Ladies match förra året så att matchen började långt efter utsatt matchtid 19.00 spelade heller ingen roll, vi körde ändå.
Vill man ha fler exempel från närtiden är det bara kolla hur man spelade viktig Europa League-match i minusgradiga Östersund trots att läktarna var snöfyllda och att man fick be om hjälp från lokalbefolkningen med skottning innan matchen.
De körde ändå.
Givetvis finns det undantag när man varit tvungen att ställa in men det känns ändå som att man sällan skjuter på saker bara för att allting inte är som man förväntat sig eller för att förutsättningarna inte råkar vara optimala. Kanske är vi lite väl envisa ibland och man hade nog vissa gånger tjänat på att flytta, ändra eller ställa in saker ibland men överlag måste jag ändå säga att jag gillar den nuvarande inställning snarare än motsatsen. Att alltid kunna hålla det man lovar och aldrig vara osäker på om en match blir av eller inte är betryggande och föredömligt.
Länge leve envisheten. Länge leve idrottsfolket.