Jag är 27 år, snart 28. Det är nästan 30. Tänk att jag är 30 år snart. Smaka på den karamellen.
Jag har ett heltidsjobb där jag trivs som fisken i vattnet. Jag pensionssparar varje månad, går till tandläkaren regelbundet och äter mina grönsaker. Jag har en sambo och tillsammans äger vi en lägenhet värd flera miljoner.
Det är många vuxenpoäng det där.
Trots det tycker jag att det är skitjobbigt, rent ut sagt, att vara just vuxen. Att ringa ”vuxna” telefonsamtal är det värsta. Till försäkringsbolag, skatteverket eller läkaren. Samtal man måste ringa men verkligen inte vill.
Ibland vill jag bara att mamma och pappa ska komma och rädda mig, ta de där jobbiga samtalen åt mig och styra upp mitt liv. Eller åtminstone den delen som rör till det för mig just då.
I jobbet som journalist är det en helt annan sak. Där kastar jag mig fram till okända människor eller söker upp personer via sociala medier bara för att få en intervju eller ett citat. Jag slänger mig på luren för att ringa någons föräldrahem – allt för att få fram ett telefonnummer till en spelare och prata om insatsen i JVM-hockeyn eller den lokala golftävlingen.
Men i den situationen är det inte bara jag som är vuxen. Jag tänker på alla de idrottskvinnor och män som jag intervjuar. Ofta är de kring min ålder eller yngre. För är någon äldre än 27 år är de ju rutinerade eller redan ”gamla” i många sporter.
Men de där yngre, de som är 17, 18, 19 eller 20 år – inte nog med att de ska ta ut sig maximalt och prestera i sina respektive idrotter. De ska också ha orken att prata med mig efter sitt livs bästa – eller sämsta – match. Ibland roligt, ibland inte. Ibland samtal de vill ta och ibland inte.
Såna där ”vuxna” samtal.
För där står jag – stressad inför deadline – och avbryter samtalen de har med sina familjer på läktaren. Kastar mig över dem likt ett rovdjur gör över sitt byte. Jag vill ha min intervju. Jag måste få min intervju. Det är mitt uppdrag. Mitt jobb.
De måste ta sig tid. De måste vara ”vuxna”. För det är vi journalister som berättar deras historia.
Vi behöver såklart dem. Vi är beroende av dem. För finns det ingen idrott finns det ingen sportjournalistik. Men de är också beroende av oss.
Mer utrymme i media leder till mer exponering vilket ofta kan leda till mer sponsorer. Mer sponsorer betyder mer pengar och således bättre förutsättningar att bli framgångsrik inom sin idrott.
Så är jag ”vuxen”? Nej, det känns inte så. Inte riktigt än. Men det är inte många av de jag träffar i mitt yrkesliv heller. För innan dess måste vi övervinna rädslan att ringa försäkringsbolaget. Och det är helt okej att det är så. Det är mer än okej. Vi är vuxna när vi måste.
Tack för ordet.