En helikopterbild som visar en del av flyktinglägret i Dadaab.
Det är en sådan där typiskt grå höstkväll med ett milt duggande regn. På Levide IP möter dock tre stora leenden upp när syskonen Beru Odol hälsar och omedelbart sprider en varm och familjär atmosfär runt sig.
– Hej!
– Tjena!
22-årige Ojulu, som kallas "KC", 18-årige Obang, som kallas "OJ", och 15-åriga systern Awili har just anlänt i sällskap med Levide-ledaren Pontus Björklund.
Deras äldre bror Tuol, kallad "Kaka", har fått förhinder på grund av en skadad hand som behöver tittas till på Visby Lasarett.
Nu har de kommit den korta bilturen från hemmet i Hemse men deras resa är långt mycket större än så.
Ett datum färskt i tiden ligger dem väldigt varmt om hjärtat och deras leenden blir om möjligt ännu större.
28 juni 2021.
– En helt fantastisk dag. Det är det bästa som hänt i våra liv, säger OJ.
– Nu förändras våra liv, det finns det helt andra möjligheter till en bra framtid, säger KC.
Familjen Beru Odol tillhör den etniska gruppen Anuak, en minoritet i Gambela-regionen i sydvästra Etiopien som utsattes för ett folkmord i december 2003. Vuxna manliga anuaker var den primära måltavlan, så syskonens far tvingades omedelbart fly för sitt liv och lyckades ta sig till Kenya.
– Livet i Etiopien blev väldigt svårt för oss övriga i familjen, säger OJ.
Så småningom såg de ingen annan utväg än att lämna Etiopien. Det blev en mödosam och bitvis mycket farlig flykt till Sydsudan och sedan vidare till Kenya, där familjen återförenades med sin far efter närmare tre år ifrån varandra.
Detta skedde i Dadaab, som under 2010-talet var världens största flyktingläger med närmare 350 000 registrerade flyktingar 2015.
I flyktinglägret kom fotboll snabbt att bli en viktig del i syskonens tillvaro.
– Det var allt man längtade efter att göra på dagarna, att få spela var det roligaste som fanns, säger KC.
Dock under helt andra förutsättningar än de som råder i Sverige. Riktiga fotbollar var en bristvara och man spelade barfota på dammigt grus där det ofta fanns vassa stenar och även kunde finnas krossat glas.
– Man visste aldrig om man skulle göra sig illa eller inte. Om man skadade sig så visste man inte heller om man skulle ha råd att söka vård eller inte.
Awili, som är yngst i familjen, föddes i flyktinglägret.
2016 fattade den kenyanska regeringen beslut om att Dadaab skulle stängas ner efter och 2017 flyttades familjen därför till flyktinglägret Kakuma.
– Sedan finns egentligen tre alternativ. Antingen att man får komma till något annat land utomlands, att man får kenyanskt medborgarskap eller att man blir skickad till ett grannland som inte är sitt hemland, berättar Oju.
För familjen Beru Odol blev det till deras stora glädje det förstnämnda alternativet, 2019 meddelades familjen att de skulle få komma till Sverige.
– Men sen kom corona-pandemin och sköt upp allt på obestämd tid så det fortsatte vara en oviss väntan, berättar KC med ett förläget leende och fortsätter:
– Det har varit en lång och stor process.
Sedan kom så slutligen 28 juni, dagen då de äntligen anlände till Sverige och kom till Hemse.
– Hemse är trevligt, vi tycker om att bo där, säger KC.
De återkommer flera gånger under intervjun hur de har fått chansen till ett nytt liv på Gotland, bland annat till att studera.
– I Kenya gick det inte riktigt att tänka på studier även om man ville, det viktiga var att hjälpa familjen med försörjningen så att vi hade mat och så vidare. Här finns det helt andra möjligheter och jag vill verkligen satsa på studierna, säger OJ.
Intervjun sker övervägande på engelska men de lär sig svenska och tar stora steg.
– Det svåraste är uttalen, säger OJ.
Syskonen Beru Odol, Levide
Efter den första tiden i Hemse så sattes Levide IF:s Pontus Björklund och syskonen Beru Odol i kontakt med varandra.
Kim Rosenqvist, pappa till Levide-målvakten Isak Rosenqvist, berättade att det fanns en ny familj i Hemse och att barnen gärna ville spela fotboll.
Levides tränare Pontus Björklund tar till orda.
– Det är sån skillnad, vad de har gått igenom... Vi kan ju inte riktigt sätta oss in i det.
Han fortsätter:
– Vi har pratat mycket om det här när de åker med mig till träningen i Visby. Det känns så stort att få ha dem här i vår förening och för varje träning vill de bli bättre. Man önskar att hela laget var så här, de är så lyhörda och lever sin dröm, berättar Pontus Björklund.
Pontus understryker hur perspektiven vidgas.
– Vi går och grinar och gnäller över att vi förlorar en match i division 3, men vad är det i jämförelse när man får se och höra dem berätta om sina liv. Det är stort att få ta del av.
KC och OJ kommer väl ihåg det där första träningspasset i Visby, där Levide delvis tränar då många av spelarna är bosatta i stan.
– När Pontus kom och hämtade oss och körde till den första träningen i Visby, det var fantastiskt. Att se planen och hur fint gräset var, det kändes som planerna man normalt ser på tv men nu var det verklighet, säger KC.
– Du skulle ha sett deras ögon på den där första träningen, de trodde knappt det var sant när de såg den gröna planen, fina skor och alla bollar, säger Pontus.
KC tog selfies tillsammans med nya lagkamrater och skickade till sina vänner som är kvar i flyktinglägret.
– De tyckte det var fantastiskt och är glada för vår skull. Jag säger till dem att aldrig tappa hoppet, kanske kommer de få uppleva samma sak någonstans.
När det gick upp för klubben att det också finns en yngre syster i familjen blev Awili tillfrågad att vara med i klubbens flicklag. Samma dag gjorde hon sedan sin matchdebut i den grönsvarta tröjan.
– Jag spelar allra helst som mittfältare, säger Awili.
I sin andra match med laget gjorde hon fyra mål och laget vann.
Syskonen känner att de till stor del tack vare fotbollen snabbt hittat en identitet, i Hemse och i Levide IF.
– Folk är så trevliga och vänliga, det känns fantastiskt när folk man tidigare inte träffat kommer fram och hälsar glatt, säger Oju.
– Att folk är så snälla visar vilket fint land Sverige är, säger KC.
Obang "OJ" Beru Odol använder spänsten i en höjdduell mot Älvsjö i division 3.
Vad betyder fotbollen?
– Att spela fotboll är det jag gillar allra mest att göra. Jag tappade aldrig hoppet och nu är jag på rätt ställe, på så vis att jag kan göra något väldigt bra här jämfört med vad jag kunde göra tidigare, säger OJ.
OJ har snabbt blivit en betydande del av Levides A-lag i division 3. En match hemma mot Älvsjö har etsat sig fast hos undertecknad. 18-åringens snabbhet är det första man slås av, men när han i den här matchen gjorde sitt första mål i division 3 så var det på nick vid en hörna. Trots att han med vida marginal var den lättaste spelaren på planen var det han som fick skallen på bollen, trots tuff bevakning i klungan framför mål.
– Vi vande oss att alltid vara de minsta när vi spelade i Kenya, vi fick alltid spela med de som var tre-fyra år äldre och det fick vi chansen att göra för att vi var tuffa och orädda, förklarar storebrorsan KC.
– Du kommer väl ihåg vad du ska gör i vinter, frågar Pontus Björklund och vänder sig mot OJ.
– Ja, jag ska träna på gymmet, säger OJ med ett leende.