Musik är ett språk, sägs det. Något som alla kan ta till sig. Förstå. Som väcker våra känslor. Även matematik är samma för alla. Det finns något vackert i det. I alla tecken och siffror, division och multiplikation. Även om jag själv kanske inte är något mattesnille, ska tilläggas. På samma sätt är idrott också ett språk. Reglerna är desamma. Och banne mig, ibland behövs det ju inte ens regler. Rulla fram en boll till någon så brukar det lösa sig själv. Krita upp en mållinje så vet man vad som ska göras. Som med musiken. Det är något alla kan ta till sig.
Min vän tränar ett fotbollslag för nyanlända. När hans spelare får idrotta och känna sig som alla andra, då är de lyckliga. I straffområdet spelar det ingen roll om de kommer från Afghanistan, Somalia eller från Hemse. Fotbollsplanen är en av få platser där de inte behöver uppleva rasism och klassförakt. De kan kommunicera med alla genom idrotten.
Sällan är det mer tydligt än under Paralympics, som pågår just nu men som i våra större mediekanaler får minimal uppmärksamhet. Där tävlar människor med olika förutsättningar med och mot varandra. De gör det på det mest inspirerande sätt, oavsett om det handlar om att åka längdskidor med ledsagare eller snowboard med benprotes.
Genom idrotten är de tillsammans. Och det är det vackraste med idrott. De förenande krafterna. Efter OS i Pyeongchang har Nord- och Sydkorea inlett samtal igen. På planer och i hallar runt om på jorden skapas vänskapsband som håller hela livet. I en öppnare värld.
Så en uppmaning till alla föräldrar där ute. Oavsett om ni själva är intresserade eller inte, låt era barn idrotta. Hjälp dem, skjutsa dem och uppmuntra dem. I värsta fall tappar de intresset och slutar. I bästa fall är det något som de bär med sig hela livet. Som jag gör. Tack mamma och pappa. Och tack alla andra ledare och eldsjälar som gjorde det möjligt för mig att idrotta.
På torsdag är det ju eldsjälsgalan också. Så passande.
Såg ni finalen av Melodifestivalen förresten? Är det inte märkligt att Mendez fick tredje flest röster av samtliga bidrag men ändå kom sist? Nej, jag vet inte riktigt vad jag tycker om det regelverket. Däremot - och ursäkta språket - satan vad duktig Felix Sandman är. Hans låt spelas gång på gång i mina hörlurar just nu.
Tråkigt att Visby IBK missade kval. Likaså Visby/Romas magplask i allettan. Två lag som borde kunna ta klivet upp, men där bara det sistnämnda ännu har chansen. Gotland behöver fler lag på absoluta nationella toppnivå. Till dess får Endre och Visby Ladies bära fanan. Som alltid.
Tack för ordet.