Det har gått ett par dagar sedan den där kvällen på San Siro.
Att slå ut Italien i ett VM-kval är förstås en trofé utöver det vanliga.
Jag är en italienromantiker uppvuxen med stjärnor som Zoff, Rossi, Baresi, Conti, Altobelli, Vialli, Maldini, Schillaci, Baggio, Totti, Del Piero, Nesta och Cannavaro.
Jag är också tillräckligt gammal för att minnas senaste gången Sverige besegrade Italien. Det var 30 år sedan i en EM-kvalmatch på Råsunda. Jag fyllde elva år samma dag och minns att Thomas Ravelli räddade en straff, Peter Larsson gjorde ett fint mål, men framför allt minns jag att en av mina idoler – Uffe Eriksson i Hammarby – var nära att göra ett av de snyggaste målen i ett svenskt landslag. Uffe fintar upp en italienare på läktaren och avancerar in i det italienska straffområdet genom att tunnla två raka italienare, men får dessvärre ingen kraft i skottet och Walter Zenga räddar.
Tillbaka till framtiden nu. I euforin direkt efter slutsignalen var det inte bara en eller två som fick feeling. Fotbollskanalens Olof Lundh ville adla Janne Andersson och hela landslaget och facebook- och twitterflödet krävde att bedriften skulle belönas med bragdguld, purpurhjärtan och nobelpris.
Missförstå mig inte nu, för jag tycker också att det är stort att slå ut Italien. Som fotbollsnation är Italien historiskt i nivå med Brasilien, Tyskland och Argentina, men ska vi vara helt ärliga så var det Italien vi såg inte det Italien vi blivit bortskämda med. Det var inte så att det kryllade av Baresis, Maldinis, Baggios och Tottis därute.
Snarare såg Italien ut som Pirin Blagoevgrad. Badstrandsfotboll och oslagbart ineffektivt. Det är också därför Italien missar VM för första gången på 50 år.
Men bragdguldet? I min bok krävs det mer för att vinna bragdguldet. Om vi bara ser till fotboll så tycker jag att det Östersund eller för all del Brommapojkarna gjort under säsongen är mer bragdartat.
Senast svenska fotbollslandslaget fick bragdguldet var efter VM-bronset i USA 1994. Det är där riktmärket bör ligga. När änderna skräms bort ur Almedalen av nakenbadande supportrar. Först då kan vi prata bragdguld.
Så tänker jag i alla fall.
Klart är att vi står inför en betydligt roligare sommar i och med avancemanget. För mig var det två flyttar, tre bilar och tre ungar sedan Sverige spelade ett VM-slutspel i fotboll. När VM-premiären spelas i sommar är det tolv år sedan senast och ingen av spelarna från det mästerskapet är längre aktuella.
Om inte Zlatan Ibrahimovic kan tänka sig att omvärdera sitt beslut då. Dörren ska givetvis alltid vara öppen för honom.
Så tänker jag i alla fall.