Få kan ha missat Östersunds FK:s framfart i Fotbollseuropa. Laget från fjället tar kontinenten med storm – och resten av Sverige tittar på med avund. För visst är det superhäftigt för både laget, klubben och hela Jämtland. Och jag är även en av dem som hävdar att det är något positivt – något stort – för svensk fotboll.
Samtidigt känner jag bara – det hade kunnat vara vi.
Kanske är jag småsint på det sättet. Men i Östersund kommun bor det lite drygt 62 000 människor. På Gotland knappt 59 000. Östersund ligger mitt i ingenstans, där ute på fjället. Gotland ligger mitt i ingenstans, fast där ute på vattnet.
I Östersund så blir de inte imponerade av vad som händer i storstäderna. Det blir inte vi gotlänningar heller. Likheterna finns där – det hade kunnat vara vi.
I Östersund vågade man 1996 ta det kontroversiella beslutet att slå ihop några klassiska föreningar till en enda klubb som kunde representera hela kommunen, ja faktiskt hela landskapet.
I Östersund vågade man arbeta på ett annat sätt för att hitta spelare, för vem ville egentligen komma och spela division 2-fotboll där uppe i kylan? Men spelare hittades, och det är några av de spelarna som än i dag spelar i klubben och nu fått möta lag som Galatasaray, Hertha Berlin och Athletic Bilbao.
I Östersund vågade man etablera sig som något mer än bara ett fotbollslag. Med sina kulturella inslag (vi minns väl alla balettuppträdandet på Fotbollsgalan 2016?) och sitt nytänk brydde man sig inte om att andra stod bredvid och skakade på huvudet när spelarna dansade, sjöng och målade.
Det har varit en tuff resa för den lilla klubben - som nu inte är så liten längre. På sex år har laget gått från att spela i division 2 till att spela ute i Europa, och där gång på gång chocka kontinentens storklubbar.
Ett idrottsmirakel, kan tyckas. Men varför kan inte vi få ett idrottsmirakel?
I Östersund bor det lite drygt 62 000 människor.
På Gotland knappt 59 000.
Östersund ligger mitt i ingenstans, där ute på fjället.
Gotland ligger mitt i ingenstans, fast där ute på vattnet.
Det hade kunnat vara vi.
Så en uppmaning till alla ni som styr i våra idrottsföreningar på ön. Våga tänka annorlunda, våga utmana, och våga drömma – för det kan bli vi. Slutligen en påminnelse: I min senaste krönika skrev jag om #MeToo, och jag vill vi alla hjälps åt att se till att det inte bara blir någon fluga som vi ser tillbaka på som ett internetfenomen i framtiden. Fortsätt prata, uppmärksamma och lyfta diskussionen, för det är ett alldeles för viktigt ämne för att glömma bort.
Tack för ordet.