Mina framtida barnbarn kommer fråga varför vi bara slog Italien med 1–0. De kommer också fråga hur det kom sig att den ryska fotbollsligan var världens bästa, och hur överlägsen andra ligor den måste ha varit. För om vi har en anfallare som gjorde 22 mål i världens största och rikaste klubb där han vann ligacupen, om vi har en mittfältare som slog nytt assistrekord och som gjorde flest assist av alla i Europas fem bästa ligor som sedan blev framröstad av sju miljoner fans till årets lag i världens näst bästa liga och om vi har en högerback som gick obesegrad genom en hel ligasäsong och vann den skotska trippeln samtidigt som han blev uttagen till årets lag i Skottland, ja då måste 2017 års Guldbollenvinnare Andreas Granqvist vara på samma nivå som Maldini, Beckenbauer eller Roberto Carlos. Om varken Emil Forsberg, Mikael Lustig eller ens Zlatan Ibrahimovic är bättre än Granqvist, då är det dags att börja lägga pengar på att han kommer ta hem FIFA:s Ballon d’Or i Januari, för den försvararen måste vara världens bästa.
Mina framtida barnbarn kommer tro att världens bästa försvarare 2017 måste hetat Andreas Granqvist om ingen annan svensk spelares bedrift var tillräcklig för att övertrumfa den minst sagt magiska säsong han hade med Krasnodar som slutade 4:a i den ryska ligan (som är den 6:e bästa i Europa) och vann 12 av 30 ligamatcher. Krasnodar är Europas 60:e bästa lag och rankas efter lag som KAA Gent, FC Dnipro och APOEL FC. Andreas Granqvist håller absolut högsta världsklass. Eller?
Problemet ligger i att av de sex jurymedlemmar som utser vinnare till Guldbollen så är tre stycken från det Svenska Fotbollsförbundet. Andreas Granqvist gjorde 180 väldigt bra minuter mot Italien där han tillsammans med 10 andra i gulblå dressar säkrade spel i VM 2018 till SvFF:s stora glädje, och ingen vill förminska vilken fantastisk insats han stod för, men är de 180 minuterna så pass mycket mer värdefulla än hela säsonger för andra spelare? Jag tycker inte det.
Det finns mycket att säga om fotbollsgalan som hölls i måndags och egentligen är guldbollen en parentes. Kosovare Asllani fick inte ta emot Årets dammittfältare i TV-sändningen. Anledningen? Årets Herrmittfältare Emil Forsberg var inte på plats men fick gå före. Efter Asllanis rörande tal efter hon tog emot Diamantbollen förtjänar hon mer utrymme än den lilla stunden, för det är väldigt många damidrottare som känner igen sig i hennes ord.
Med det sagt så är det inte alls långt kvar till vår egen idrottsgala här på Gotland igen. Förhoppningsvis med mer rättvisa vinnare, mer jämställdhet och inget som jag kommer behöva skämmas för när mina framtida barnbarn frågar om.