Ni som var med på den tiden – 1978-1984 – minns säkert VIF Gutes smått osannolika framgångar med tre allsvenska säsonger och däremellan kittlande och spännande kvalmatcher för att nå allsvenskan eller försöka hålla sig kvar i landets högsta serie. En känd och välmeriterad gotländsk idrottsledare påstod till och med i ett dokument innan sin bortgång: ”Detta är det största som hänt inom den gotländska idrotten”.
Många av hjältarna från den tiden finns fortfarande kvar på Gotland – andra har packat och dragit vidare. En som varit Gotland trogen i alla år är den idag 62-årige Lennart ”Åkis” Åkerblom. Känd för sin uppoffrande spelstil och de hårda, välriktade projektilerna som ofta letade sig över uppsträckta händer och in i nätmaskorna. En säker och pålitlig målskytt.
– Våra handbollsmatcher i Södervärnshallen var nästan det enda de idrottsintresserade såg fram emot. Det fanns inte så mycket annat att fokusera på, minns Åkis.
Lennart Åkerblom är ingen direkt statistiker och har inte stenkoll på allt från de där minnesvärda åren. Trots att han hela tiden fanns med och hade en träningsnärvaro på absolut toppnivå.
– Jag blandar hela tiden ihop allsvenska matcher, kval hit och dit och årtal. Det blir som en god gröt av alltihop…
När vi träffas en ljummen novemberdag i Åkis hem vid Hällbacken i Endre har han just kommit hem efter någon mil på mountainbike i Endreskogarna. Det är så han håller sig i form nuförtiden, 62-åringen. Till jobbet i Visby är det åtta kilometer, det blir ofta en cykeltur också dit och hem.
– Har kört Cykelvasan fyra gånger. Brukar hålla mig på övre halvan i min åldersklass, berättar Åkis.
När den forne storskytten inte är i skogen heller i hemmet syns han som köttmästare i en välkänd livsmedelsbutik i Visby. Det händer än idag att kunder kommer fram och vill prata gamla handbollsminnen.
– Men nästa år är jag nog inte kvar i butiken, har bestämt mig för att gå i pension.
På köksbordet i villan i Endre ligger travar med klippböcker. Han har verkligen försökt förbereda sig inför intervjun. Men Åkis får ständigt bläddra för att komma ihåg vilken match vi pratar om, vilket kval, vilken motståndare och allt annat…
– Det går inte att hålla reda på allt som hände de där åren, men roligt var det.
Åkis är heller inte mannen av stora ord och vill absolut inte framhålla sig själv som någon nyckelspelare. Trots att han var det.
– Det är väl mest tillfälligheter att det blir som det blir, säger han anspråkslöst och ödmjukt.
Björn Ahrling, först lagkamrat och senare tränare, tillägger:
– Åkis hade även en annan stor tillgång. Han var fruktansvärt stark i försvarsspelet och hade ett speciellt knep att fånga in motståndarna. Sen hade han och ”Stuxa” (Lasse Stuxberg) ett väldigt gott samarbete, de pratade alltid ihop sig.
Hur kunde det då komma sig att VIF Gute kunde få ihop ett så talangfullt och slagkraftigt lag med, i alla fall till att börja med, egna produkter från framförallt södra Visby? Här tycks Åkis i alla fall ha bra koll:
– Grundstommen formades i Södervärnsskolan. Lasse Stuxberg, Danne Myrgren och jag gick i samma klass - Sven-Erik Andersson, Sanny Laurin och Björn Lindqvist i klassen under. Vi var med i bland annat skol-DM, 70-iaden, TV-cupen, Sverigecupen och Irstablixten. Och vann flera turneringar. Det var väl ungefär så det började. Många av oss hade också en grund i fotbollen, vi var verkligen ett kompisgäng som hade roligt tillsammans också utanför handbollen.
Första stora nationella framgången var JSM-finalen 1975 mot Näsby från Kristianstad som på den tiden var en storklubb på juniorsidan. Åkis bombade in sex bollar, men vad hjälpte det. Näsby blev svenska juniormästare i den jämna finalen, 16-15 till skåningarna där storskytten Lennart Ebbinge avgjorde i slutminuten.
För att komma till kvalen och den allsvenska (högsta serien) perioden får vi hoppa fram till säsongen 1978-79 då VIF Gute vann division 2 östra, som då var näst högsta serien. Efter seriesegern väntade kval till allsvenskan. Återigen grinade förlustsiffrorna 16-15 VIF Gute i ansiktet. För kvalmotståndet stod H 43 från Lund. Lasse Stuxberg (numera materialare i Visby Roma ishockey) revs ner på linjen i slutsekunderna, men domarna valde att fria istället för att blåsa straff inför H 43:s hemmapublik i Lund. En poäng hade räckt för avancemang, nu fick man istället spela kvar i näst högsta serien.
– Den förlusten var bitter, minns Åkis.
Men året därpå lyckades i alla fall VIF Gute klara kvalet upp till högsta serien. Det blev totalt tre säsonger i allsvenskan, men man lyckades inte klara sig kvar något av åren utan kval. De allsvenska placeringarna blev: 11:a – 11:a – 12:a. Sammanlagt noterar vi fem kval, antingen för att gå upp i allsvenskan eller för att klara sig kvar. En svit som måste vara unik i svensk handboll.
Åkis kollar på nytt i klippböckerna och hittar en artikel från en av de första allsvenska hemmamatcherna hösten 1980, då regerande svenska mästarna Lugi var på besök i en proppfull Södervärnshall.
– Jag ser här att vi vann med 20-18 och jag själv gjorde visst våra fem sista mål…
Skrivaren av dessa rader minns att Lugis landslagsman Sten Sjögren, vass kantspelare, klagade på att Södervärnshallen var för trång för svenska mästarna. Som, enligt Sjögren, bidrog till skåningarnas förlust.
– Nu skall vi till Gotland och lira i ”korridoren”, ja så gick snacket i fler klubbar eftersom Södervärnshallen inte riktigt höll måttet på bredden.
Vi hoppar raskt fram till sista allsvenska säsongen 1983-84. VIF Gute kom då sist på tolv poäng. Av de poängen togs elva på hemmaplan och bara en enda poäng i bortahall.
– Problemet med oss var absolut bortamatcherna. Tror vi bara vann totalt fyra matcher på bortaplan under de tre allsvenska säsongerna, försöker Björn Ahrling dra sig till minnes.
– Allt har sin ände, framgångar varar inte för evigt, konstaterar Åkis krasst.
Dyra flygresor med småplan till bortamatcherna och värvningar utifrån tärde dessutom rejält på ekonomin. Utan ekonomiska muskler var det i stort sett omöjligt att satsa mot en fjärde allsvensk sejour.
– Jag minns också att flera av spelarna inte orkade med ytterligare en storsatsning, berättar Ahrling. De var trötta på att åka jojo upp och ner i allsvenskan.
Under de allsvenska åren blev flera av de duktiga Visbyspelarna intressanta för andra klubbar och till och med för landslaget. Spelare som Björn Edvardzon, Sven-Erik Andersson (gjorde totalt 235 mål i allsvenskan) och Sanny Laurin fick alla dra på sig den blågula dressen och värvades dessutom till andra klubbar.
Men VIF Gute värvade också. Målvakten Jan-Åke ”Magen” Engström, som varit gjuten förstemålvakt på vägen uppåt, började närma sig 40-strecket och Ola Haack och de andra i ledningen värvade målvakter som ex-gotlänningen Ivan Cederlund, islänningen Thorlakur Kjartansson och skåningen Thomas Andersson. Lägg därtill storskytten Lars ”Lappen” Enström. Detta var inte helt gratis. Och det fanns fler spelare som kom och gick under de här åren.
Hur var det med dig Åkis, hade du aldrig anbud från andra klubbar?
– GUIF från Eskilstuna hörde av sig. Men jag var ung och kände ingen trygghet i att lämna Gotland.
Du vill ju aldrig framhålla dig själv, men försök ändå ta fram något?
– Inte lätt, jag hade nog inte så mycket talang, var mer en träningsprodukt. Jag var träningsvillig, men ville inte ta för stor plats i gruppen. Försökte vara lojal och ambitiös.
I vilken position trivdes du allra bäst?
– Som vänsternia, då fick jag ofta utrymme att skjuta.
Några spelare i VIF Gute med spetsegenskaper?
– Skulle i så fall vara ”Svenna” (Sven-Erik Andersson), han var riktigt rapp i tassarna och var oftast vår bäste målskytt. ”Ezon” (Björn Edvardzon) spelade väldigt självuppoffrande, men hade otur med skador.
Vi kan väl tillägga att Sanny Laurin och Mats Larsson var mycket skickliga kantspelare, Lasse Stuxberg svår att stoppa från linjen och Mats Jörholt, Danne Myrgren och Lars ”Lappen” Enström pålitliga målskyttar.
Thomas Gardelin och Björn Ahrling var tränarna som i mångt och mycket låg bakom framgångarna. Ahrling, som var tuff försvarsspelare första året i allsvenskan, tog vid när Gardelin slutade efter den första allsvenska sejouren.
Än idag lever handbollen i VIF Gute, även om herrlaget numera håller till i lägsta serien, division 5. Och Björn Ahrling finns fortfarande kvar som tränare efter ”utflykter” som fotbollstränare i både Dalhem och P18.
– Men jag har en undanskymd roll numera, är Björn noga att påpeka. Fungerar ofta bara som bollplank.
När handbolls-EM arrangeras i Stockholm 2020 träffas återigen ett 20-tal av de gamla allsvenska kämparna, ser matcher och pratar gamla minnen från VIF Gutes storhetstid. Intresset för handboll har sannerligen inte svalnat.
FOTNOT: Både 1978 och 1982 belönades VIF Gutes handbollslag med GT:s guldmedalj för bästa idrottsprestationerna de åren.