Hilma Pettersson med "Mynta" hemma på gården i Väte. För ett och ett halvt år sedan var Hilma nära att förlora sin häst.
För Hilma Pettersson från Väte har hästar varit en central del så länge hon kan minnas. Hon var bara tre år när hon började rida vid Gannarve i Fröjel.
I dag är hon 20 och kallar sig själv för en stolt hästtjej och den stora kärleken är det vackra stoet Mynta af Hagalund eller Mynta som hon kallas.
– Jag får ut så mycket av att vara i stallet. Det är här jag andas ut och varvar ner. Det tar mycket tid och det är en livsstil som du måste älska för att orka med. Ridningen har betytt jättemycket för mig genom åren. Klimatet är så oerhört hårt mellan ungdomar och att då ha hästarna som en frizon. Här måste jag stänga av allt annat, för Mynta känner direkt av om jag är ledsen eller arg, säger Hilma Pettersson.
Fram till att familjen köpte hopphästen Mynta hade Hilma bara tävlat i dressyr.
– Men jag blev helt kär i henne som individ så det var bara att sadla om och börja hoppa. Det är klart att hon hade kunnat gå dressyr, men jag kände att jag hade mer att tjäna på om jag inriktade mig på hoppning.
Någon enkel resa har det inte varit utan det har varit en berg- och dalbana mellan hopp och förtvivlan. Sanningen är att hade kärleken inte varit så stark hade Mynta kanske inte varit vid liv idag.
Det är ett och ett halvt år sedan Hilmas mamma Fredrika hittade Mynta i hagen. Hon kunde inte gå och veterinär tillkallades.
Diagnosen blev fång och Mynta medicinerades med Fenylbutazon, men istället för att bli bättre blev det tvärtom. Mynta slutade dricka och började rasa i vikt samtidigt som veterinären inte kunde höra något tarmljud.
– Hon säckade ihop och blev sämre. Vi kände att vi inte kunde fortsätta ge henne Fenylbutazon. Veterinären sa att det inte fanns något att göra utan att hon kommer att dö. Det kom som en chock för oss. Vi hade styrketränat hela vintern och hon var ett muskelberg. Riktigt maffig, men nu var det bara skinn och ben. Att se en häst i ögonen där den säger till dig: ”Jag har ont och vill inte mer”. Det är inget jag vill att någon ska behöva uppleva.
Som ett sista försök fick Mynta dropp och man sondmatade henne med vatten.
– Jag och mamma satt härute hos henne dag och natt. Hon stod med huvudet sänkt i hörnet och gjorde inget. Veterinären såg ingen förbättring utan sa att vi skulle förbereda oss på att det inte skulle gå att rädda henne.
Men ödet ville annorlunda den här gången. Sondmatningen fortsatte och en dag hörde Hilma tarmljud från Myntas mage.
– Det var verkligen en mörk tid, men därför känns det väldigt skönt att ha facit på hand nu och att vi stod på oss. Det var på tal om att ta bort henne. Vi är fortfarande otroligt varsamma om hon visar tecken på att ha ont i magen och ser inte henne som frisk än i dag. Men känslan från sjukdomsstadiet till att två månader senare spralla runt i hagen med sina kompisar är obeskrivlig och det känns verkligen som att vi fått ett ännu starkare band till varandra och jag känner att hon verkligen litar på mig.
Hilma tror att Mynta var allergisk mot Fenylbutazon och att det var det som gjorde att hon blev så sjuk.
Efter nio månader utan tävlingar gjorde Hilma och Mynta tävlingscomeback och vann.
När Mynta var dålig vakade Hilma och hennes mamma dag och natt hos det då 10-åriga stoet.
I dag har Mynta gått på vintervila sedan någon vecka, men Hilma kan se tillbaka på 2022 som det stora comeback- och genombrottsåret.
Ekipaget har utvecklats fort under den tidigare förbundskaptenen Sylve Söderstrand i Wisby Ridklubb.
– Det finns ingen som Sylve. Han är bara bäst och en stor bidragande orsak till det här otroliga året. Jag har honom att tacka för mycket.
Den resa som ekipaget gjort efter ett kaotiskt 2021 är remarkabel och Hilma har kunnat klicka i alla delmål hon satte upp under säsongen.
Höjdpunkten var att hon i november fick chansen att tävla (120 cm Rising Star silver) i Jönköping Horse Show.
Hilma Pettersson och Mynta flyger över ännu ett hinder. Nästa sommar hoppas Hilma att ekipaget ska kvala in till Falsterbo.
Hilma minns att hon satt i bilen och minns fortfarande hur hennes mamma ringde och sa att kvallistorna var publicerade.
– Jag svängde in och försökte med darrande händer hitta resultatet och jag var med! Tårarna bara rann. Det är en dröm som är svår att beskriva. Att jag, lilla Hilma Pettersson från Gotland, skull få vara med i Jönköping Horse Show där mina idoler tävlar. Det är helt sjukt, skrattar hon.
Första tävlingsdagen i Jönköping gick i ärlighetens namn åt skogen.
– Jag var tvärnervös. Jag kunde inte äta för då hade det kommit upp igen. Jag rider fram och runt och Mynta känns jättefin och när jag står i gången på väg in och det svartnar framför ögonen. Jag blev mer påverkad än henne. Hon var där för att göra vårt jobb medan jag funderade. Det blev två bommar, men Sylve sade efteråt att jag skulle få en ny chans, men att jag var tvungen att bli topp sju för att nå final.
Hilma och Mynta slutade sjua i semifinalen och var därmed klara för final. I finalen hoppade man i 1.25, vilket var helt nytt för Hilma, men det hindrade inte henne från att rida felfritt och säkra en plats i omhoppningen.
Omhoppningen gick som på räls.
– Jag minns kurvan inför sista hindret och att jag tänkte att ”jag är fan felfri”. Jag minns hur jag sträckte näven efter sista hindret och bara: ”YES”. Jag har aldrig varit med om en sån känsla. Det kändes som jag var bäst i världen och att det fanns ingenting för mig som skulle kunna slå det här. Det var en sån urladdning och eufori.
Från läktaren fick hon följa omhoppningen och se hur ekipage efter ekipage hamnade bakom henne.
– Men det var en som slog mig och det grämer mig lite, men vi gjorde vad vi kunde och jag är otroligt stolt över det här. Det ger så mycket mersmak och jag vill fortsätta att utvecklas och åka på större tävlingar. Målet nästa år är Falsterbo och Jönköping fast i gold (135 cm) då.
Nu väntar nya delmål för Hilma och Mynta.
– Jag vill ta mig och Mynta så långt det bara går och skulle vilja rida henne i 1.40. Mynta har all kapacitet i världen, nu är det upp till mig att matcha henne. Hur man nu gör det, skrattar Hilma.