Linus Thörnblad var Sveriges stora påläggskalv inom höjdhopp och skulle föra den stolta svenska höjdhoppartraditionen vidare efter Stefan Holm.
Han var 2006-2007 uppe på så höga höjder som 2.37 inomhus och 2.34 utomhus och etablerad i världstoppen, fast besluten om att bli allra bäst. Men istället rasade allt samman i en utmattningsdepression som inte gick att resa sig från.
Snarare än att jaga de sista centimetrarna kom istället hans kamp under flera år att handla om att ta sig tillbaka till en fungerande och dräglig vardagstillvaro.
Inbjuden av Sisu Idrottsutbildarna var Linus Thörnblad under tisdagskvällen i Visby och föreläste om psykisk ohälsa. Föreläsningen var fullsatt och åhörarna dominerades av representanter från den gotländska idrottsrörelsen.
Genom att berätta sin historia hoppas Linus att ämnet kan konkretiseras, att det blir lättare att prata om och ta sig an och att tabu-stämpeln bleknar ytterligare.
– Jag berättar om min resa och tar på mig rollen att vara ett ansikte utåt för någonting som har varit väldigt tabubelagt. När det hände mig var det ingenting man pratade om, kanske framför allt inte bland manliga idrottare där det är viktigt att framstå som stark. Jag hoppas att min berättelse ökar medvetenheten, säger Linus Thörnblad.
Han har kommit en bra bit på vägen tillbaka, exemplevis hoppade han i fjol höjdhopp igen och vann SM-guld, men än i dag äter Linus antidepressiva läkemedel och beskriver hur hans liv stundtals kan vara en svår balansgång från att falla ner i mörkret igen.
– Jag måste hela tiden vara på min vakt och personerna runt mig utgör ett bra skyddsnät. Jag är fortfarande inte fullt tillbaka och det kommer jag heller aldrig att bli. Jag är tillbaka på kanske 75 procent av det jag haft och det har varit en svår men viktig omställning att fokusera på de 75 procenten jag har istället för att fokusera på de 25 procent jag saknar.
Hans förhoppning är att idrottsföreningar ska ha en etablerad rutin för att hantera psykisk ohälsa.
– Jag tycker att det är viktigt att inte lägga för stor börda på ledarna i klubbarna som redan drar ett väldigt stort lass med allt vad det innebär att vara ledare. Men om det uppfattas signaler på att det inte står rätt till hos någon så hoppas jag att det hos föreningarna ska finnas en naturlig ingång till en idrottspsykolog på samma sätt som föreningarna har en upparbetad ingång till en sjukgymnast, säger Linus Thörnblad.
