Endre IF:s trogna back Elin Roos gör sin femte säsong för sitt Endre. I början av juli skrev hon ett inlägg i Innebandymagazinets "Sommarblogg" där hon beskrev hur hon genom flera försäsonger inte känt att hon räcker till. Hon beskriver hur hon alltid jämfört sig med andra och hur hon tillslut landat i att själv känna sig misslyckad. Nu berättar Endrebacken om hennes resa tillbaka till att träna efter sina egna förutsättningar och sluta sträva efter att bli något hon inte är.
"Försökt efterlikna, misslyckas och fått lite sämre självförtroende. Och så fortsatte det. Se, efterlikna, misslyckas. Den där ryggsäcken jag bar med mig på varje träningspass var full av misslyckanden. Det blev otroligt tungt att träna med den ryggsäcken på", skriver Roos bland annat i bloggen.
– Det var lite läskigt att skriva ett sådant inlägg, men det verkar ju ha gått bra, skrattar Elin.
Både Elin och jag är väl överens om att hon inte är ensam i sina tankar om att jämföra sig med andra på ett ohälsosamt sätt.
– Jag tror att man ställer så pass höga krav på sig själv. Man börjar se sig omkring vilka man har bredvid sig och det är då man märker att man inte riktigt räcker till, vilket blir en ännu större press, berättar hon.
– Man tänker att ”sådär bra borde jag också vara”, fyller hon i.
Men i ett lag om 20 spelare är det viktigt att var och en får fokusera på att få ut så mycket som möjligt av sin egen träning.
– Det är bara en som kan vara bäst och vi är 20 stycken i laget. Om alla ska vara bäst så går det inte, det är omöjligt. När jag upptäcker att det är för många som är bättre än mig så blir det en tyngd och en press som jag inte orkar bära.
Slutet på sista meningen avslöjar när det förmodligen har gått för långt. Elin kunde knappt se sina fina prestationer längre, vilket vidare hämmade hennes utveckling.
– Istället för att fokusera på vad jag var bra på, så tänkte jag bara på vad jag inte var bra på. Tillslut var jag rädd för att bli trött först, att det skulle märkas att jag inte riktigt räckte till. Vad gör jag om jag bara orkar sju av de tio intervallerna?, säger Elin när hon försöker förklara sina tankar.
– Ofta lade jag mig långt bak när vi sprang tillsammans. Det gjorde att jag kanske inte fick ut all min kapacitet under försäsongen, det blev bara ingenting alls.
På planen har det aldrig rått några tvivel om att Elin Roos är en back som hör hemma i högstaligan. Roos är lika farlig framåt som hon är stabil bakåt. Men försäsongerna trivdes hon aldrig riktigt med.
– Förut så var jag inte så stark på varken löpning eller gym, vilket är de primära delarna i en försäsong. Jag kände att jag var tvungen att prestera som de allra bästa, vilket är en omöjlighet för mig eftersom jag inte är bäst i just de momenten. Det klarade inte min kropp av. Det blev som ett stort misslyckande i att jag inte klarade det den här gången heller.
Men för fem år sedan, när Elin lämnade Stockholm för Gotland, skulle allt förändras.
– Jag märkte snabbt att det var en annan typ av träningsmiljö här. Det var fokus på individen.
– Vi kunde bryta ned försäsongen till mindre delar så att den inte blev lika stor och jobbig. Då förstod jag att det är såhär jag ska göra för att inte sätta lika stor press på mig själv, berättar hon.
Efter flera år av mental ohälsa kopplad till försäsongsträningen, har Elin Roos insett vad hon behöver för att utvecklas samtidigt som hon ska må bra.
– Man behöver en öppen omgivning där man kan se att vi är ett lag men också att vi är individer. Det tycker jag att vi har i Endre.
Elin har förstått att alla inte har kommit lika långt som henne i kampen att sluta se på sig själv som misslyckad när man jämför sig själv med andra.
– Jag skulle vilja skicka med att det är häftigt och viktigt att ha mål och tankar om att bli riktigt bra och kanske också bäst. Men att det är minst lika viktigt att göra det efter sina förutsättningar. Man måste våga tro på att man kan nå till toppen med sina egna förmågor.
Just nu är Elins Endre mitt i en tung försäsongsträning. Men det är ingenting som är förknippat med ångest längre.
– Struntsamma om någon springer fyra varv och jag springer två. Jag kanske springer två varv och tio meter nästa gång och då är det väldigt bra, avslutar hon.