– Jag älskade ju både fotboll och innebandy. Det blev ett svårt val, minns Emma idag.
Valet blev en storsatsning på innebandy, fotbollen och Dalhem gick miste om en blivande stjärna.
Förra året gjorde jag ett porträtt på Mikael Järlö, Emmas man, i den här serien om gotländska idrottslegendarer. När jag nu återvänder till hemmet i Roma är hela familjen samlad. Köket och hallen har blivit innebandyplan och bollarna viner kring öronen när pappa Micke och barnen Isidor, 7, och Maja, 5 avlossar skott mot varandra och mot alla tillgängliga väggar. Idrotten sitter sannerligen i väggarna hos denna familj…
Mikael, som hade finfina framgångar i både fotboll och innebandy, får vika ner sig när vi börjar snacka om vem av de två som har främsta meriterna. Säger kort och ärligt:
– Emma kom med i landslaget, det gjorde inte jag.
De har varit ett par riktigt länge nu. Träffades när Dalhem IF hade en fotbollsfest år 2000. Tycke uppstod.
– Det var jättestor åldersskillnad, jag var bara 16, Micke 27. Men det har fungerat bra, sedan den där festen har vi hållit ihop, säger en leende Emma.
Emma hade Larsson som efternamn innan Järlö kom in i bilden. Född och uppvuxen i Björke med pappa Roger (Olsson) som tränare. Mamma Maria skötte den så kallade marktjänsten.
– Det var pappa som la grunden, han var min första tränare, alltid så intresserad och entusiastisk.
Emma var en riktigt lovande fotbollsspelare, hade ett utmärkt tillslag med vänsterfoten.
– Men min högerfot var obefintlig...
I Dalhem hade hon lagkamrater som Helena Nirs, Jenny Lööf, Jenny Sandelin, Gunilla Blom, systrarna Åberg-Mattsson och flera andra. Välkända och framgångsrika namn hela bunten.
– I början var man jätteglad bara att få en plats på bänken, konkurrensen var hård.
Fotbollskarriären bland de stora tjejerna varade i stort sett i sex år – från 1998 till 2003. Under de åren hann Emma med att både komma med på elitflicklägret och även tacka nej till en plats på fotbollsgymnasiet i Västerås.
Vi går till år 2003, Emma var då 19 år. Dalhem höll till i division 2 i fotboll, Endre i division 1 i innebandy.
– Det hände ibland att jag spelade fotboll med Dalhem på lördag och innebandy i Endre dagen efter. Visst, det var kul, men blev kanske lite för jobbigt.
Det svåra valet blev till innebandyns fördel. Endre var på väg uppåt, hade duktiga och framåt ledare som drömde om en framtid i högsta serien. Och så blev det ju. Endre samlade till sig öns bästa spelare och vägen mot Sverigeeliten tog fart.
– Då blev det ohållbart att hålla på med två sporter.
Emma pratar gärna och mycket om ledare som Göran Nährström, Harald Hoffman, Peter ”Myrta” Johansson, Joakim ”Jocke” Sjöstrand och många andra som ligger bakom Endres framgångar.
– Se här, säger Emma. Jag har fått ett helt Excelark med statistik som Jocke skickat inför den här intervjun. Han har koll på allt.
Det blev åtta säsonger för Emma i den högsta innebandyserien med semifinalerna mot Rönnby (Västerås) 2008 och IKSU (Umeå) 2011 som grädden på moset. Dessutom alla år med i slutspelet.
– Matcherna mot IKSU 2011 är nog det närmaste en SM-final vi varit. Minns att vi fick stryk uppe i Umeå med 4–2 i den femte och avgörande matchen.
Under de åtta säsongerna i landets högsta serie hann Emma med att göra 208 poäng, 117 mål och 91 assist. Hon till och med togs ut i det svenska landslaget (2011) där blev fyra landskamper med två assist som bidrog till en 5–2-seger mot Finland i Euro Floorball Tour i tjeckiska Ostrava. Fast det känns på Emma som de där slutspelsmatcherna mot lag som IKSU, Rönnby och Kais Mora sitter betydligt djupare rotade än landskamperna.
– Jag hade absolut inte någon framträdande roll i de där landskamperna, fick inte särskilt mycket speltid. Men vi vann i alla fall alla fyra matcherna.
Bara 28 år gammal var karriären över.
– Till slut blev matcherna en vardag. Det där lilla extra saknades hos mig, kände mig nöjd.
Emma Järlö var under sin fina karriär ingen spelare som briljerade med utsökt teknik eller underhöll publiken med individuell briljans. Maken Micke lyssnar på vårt samtal och säger:
– Hon var en väldigt bra lagspelare, satte alltid laget före jaget. När hon spelade med Anna och Maria Jakobsson (Zillén) accepterade hon sin nya mer defensiva roll, de fick utrymme att göra de flesta målen. Emma gav alltid allt för laget, en riktig grovjobbare.
Emma själv fyller på:
– Jag var rätt stark, hade bra fysik och rätt inställning. En jämn tvåvägsspelare, jag såg alltid till lagets prestation före min egen.
Det där med laget i första hand hade ledarna i Endre IF också märkt. Hon hade de rätta egenskaperna som lagkapten, ett hedersuppdrag hon hade under flera säsonger.
Som bevis och ett tack för det Emma Järlö uträttat för Endre IF hänger nu hennes tröja i Ica Maxi arena när Endre spelar sina hemmamatcher.
– En riktig ära, tycker Emma.
Som om inte detta vore nog. När Visby IBK spelar sina matcher i arenan hänger där Micke Järlös tröja. Unikt och imponerande!
Efter karriären satt Emma under några år som kassör i Endres styrelse. Riktigt passande med ett yrke som revisor. Idag är hon tränare för 5-åriga dottern Majas fotbollslag i Roma IF.
Tro nu inte att Emma helt släppt sina kompisar från innebandyn. De är ett gäng på sju-åtta tjejer från gamla goa tiden som träffas då och då, pratar gamla minnen och hur livet ser ut idag.
– Där borta bor Hanna Sihlman, säger Emma och pekar ut över åkrarna mot ett annat håll i Roma. Vi har blivit så bra kompisar, hon är också med som tränare för samma fotbollslag som jag.
För er som inte har koll så var Hanna en framstående målvakt i Endre under flera säsonger. Har man en gång träffats och trivts genom idrotten sitter vänskapen ofta kvar livet ut.