Endres nya tränare David Normark är ett oskrivet kort.
För det ska nämligen sägas: Endres senaste tid har varit något svajig.
Förra säsongen slutade laget på en sjätteplats i grundserien. Ingen katastrof, att gå till slutspel är viktigast, men det var första gången sen 2013 som klubben hamnade utanför topp fem.
Laget fick tidvis slåss för en slutspelsplats och även om man stundtals kunde skaka Rönnby i kvartsfinalspelet var man i ärlighetens namn aldrig riktigt nära.
Det borde man ha varit, med tanke på klubbens mål att stå i en SM-final.
Därefter följde turbulens. Tränaren Bruno Lundberg fick sparken vilket rent sportsligt var något förvånande, då säsongens resultat rimmade med lagbygget. Endre hade tappat flera tongivande spelare från fjolårssäsongen, och jag skulle tro att det snarare handlade om att Lundberg inte längre hade spelarnas förtroende.
Då var beslutet att bryta inte mer än rätt, men jag sätter ett frågetecken till varför det dröjde fram till början av maj innan man skred till verket. Vad jag förstår funderade Endre redan vid årsskiftet på att ersätta Lundberg, och hade kontakter med eventuell ersättare.
Det gjorde i sin tur att nya tränaren och det oskrivna kortet David Normark inte var klar förrän lagom till midsommar. Och den, i mitt tycke sena hanteringen, var nog en bidragande orsak till att Endre kom efter på transfermarknaden, och vi kunde länge se hur spännande, kontraktslösa spelare valde andra klubbar.
“Endre verkar ha tappat sin dragningskraft”, skrev nischsajten Innebandymagazinet i våras och lagets tidigare tränare Mika Packalén sa i dagarna i Expressens stora uppsnack att Endre på senare år “hamnat i ett ingenmansland”.
Det är en extra utmaning för en gotländsk lag att värva utifrån, men jag bär på samma känsla. Frågan om lagets attraktionskraft och utveckling, i kombination med de två senaste årens ekonomiska minusresultat, gör att jag undrar om det är rimligt att prata om “SM-final” igen?
Det finns samtidigt – utan tvivel - många positiva aspekter att lyfta fram.
- Endre fortsätter att vara publiklaget nummer ett även om man inte riktigt är tillbaka på samma siffror som före pandemin.
- Hela stommen från fjolårets lag är kvar och den kontinuiteten med många unga och lovande spelare är absolut inte att underskatta. Det är också ett tydligt tecken på att spelarna trivs.
- Det blev till slut två nyförvärv, Emma Ekenlinde och Moa Dynefalk, och de ser intressanta ut. Särskilt den sistnämnda, som mycket väl är en framtida publikfavorit i Ica Maxi arena.
- Stjärnglansen finns kvar med landslagsspelarna Ellen Bäckstedt, Elin Roos och Frida Görtz.
Nyförvärvet Moa Dynefalk kan bli en publikfavorit.
Sammantaget är Endre ett unikt lag i svensk innebandy och jag tvivlar inte ett dugg på att laget säkrar sitt 20:e raka slutspel. Det vore i sig mycket imponerande.
Det går också alltid lite upp och ned i idrott, generationsväxlingar sker och trender bryts ofta snabbt.
Samtidigt är det farligt att köra på i samma hjulspår, och för att nå klubbens stora mål, att utmana om en SM-final, krävs något annat än det vi sett senaste året.
På lördag går det skadedrabbade laget in i årets säsong borta mot Åkersberga, och det blir en första fingervisning om vart det de är på väg.