Halmstadbo från början, en kvick visit i Lund och så 1969 så flyttade han hit. Leif Holmkvist arbetade länge på Wisbygymnasiet, dåvarande Säveskolan, innan han pensionerade sig för dryga 12 år sedan. Idag, en höstregnig torsdag strax innan fyra på eftermiddagen, hittar man "Honken" i ett omklädningsrum i Wisbygymnasiets gymnastiksal.
– Det är härligt att komma hit en dag i veckan och få spela med gänget. Det är lagom tufft, bra stämning och jag tror alla tycker det är riktigt roligt.
De senaste 15 åren har Leif tillsammans med ett gäng lärare och diverse andra lirare träffats någon gång i veckan för att spela innebandy. I år fyllde han 77 men när han jagar boll är det ett uppenbart icke-bekymmer.
– Om man tittar på medelåldern på resten av spelarna tror jag att den är hälften av min ålder. Men jag spelar bra ändå, jag vill inte skryta men jag gör en jävla massa mål, skrattar han fram.
Direkt efter det egna träningspasset bär skutan av till Ica Maxi Arena, både Endre IF och Visby IBK har kvällsträning och Leif Holmqvist är inte den som bara dyker upp till stormatcherna.
– Lika länge som jag själv spelat har jag följt båda lagen, tjejerna tror jag har stor chans att placera sig bättre än vanligt i år. Nyrekryteringen av Wilma Johansson var nog det som behövdes. Killarna hoppas jag får stanna kvar i SSL men jag vet inte riktigt, det är svårt att sia om så här tidigt.
När man återigen börjar prata ålder lyser ödmjukheten inför livet genom ögonen på Leif.
– Jag har inte drabbats av någonting jag inte rår över själv och det är jag tacksam över, så många får cancer eller liknande sjukdomar men jag har sluppit. De gångerna jag legat skadad har det handlat om min egen dumhet.
Han känner fortfarande spår efter att ledbanden i båda axlarna givit upp en gång för ett par år sedan när han sträckt sig efter en rasande hylla. Men den händelsen som verkat ha lämnat störst spår i Leifs minne handlar om ett fallande träd.
– Jag lovade grannen att såga ned det utan att skada staketet på hans sida. Inte visste jag hur man skulle göra det, i slutändan stod jag och höll emot den här jätte-eken med mina egna händer. En plötslig vindpust fick trädet på fall och grannen var tvungen att såga det i mindre bitar för att jag skulle komma loss. Jag kom undan med ett brutet skenben men jag hade lika gärna kunnat stryka med.
Är det inte innebandy så är det fiske och fågelskådning som intresserar mest, tidigare blev det även mycket foto men det har Leif lagt lite på hyllan.
– En gång fick jag upp en fisk som korades till världens starkaste havsöring av tidningen Allt om flugfiske, lite på skämt såklart. Jag kämpade med den i över en timme och så visade det sig att den inte ens vägde tre kilo!
Under sina 77 år har Leif och hans fru uppfostrat tre barn, två söner och en dotter. Alla är vuxna och har lämnat ön men än finns det jobb att göra för föräldrarna.
– Jag tror det handlar om 80 fönsterrutor som vi hjälper till att putsa under tiden de bor på fastlandet. Men jag klagar inte, det är kul att vara aktiv.
Och aktiv är han, 40 minuter motion varje dag ända sedan tiden han studerade till lärare i Lund är vad han tror är orsaken till att han är så pass pigg som han är.
– Det handlar om rörlighet och kondition. Jag sprang mycket förr och nu promenerar jag långt, var 50:e mil unnar jag mig en flaska bubbel. Det var faktiskt inte länge sedan jag korkade upp 1000-milaflaskan.
