Rak och krävande. Så kan man beskriva Endres nya huvudtränare. "Jag driver på för att jag vill se utveckling", säger han.
Kort efter att Helagotland.se avslöjat att Philip Thiding lämnar tränaruppdraget i Endre IF en vecka före slutspelet presenterades ersättaren och nyheten slog ner som en bomb.
– Första tankarna när Endre hörde av sig var direkt: "Wow, spännande". Jag har hört bra om klubben och min känsla har varit att det är en professionell klubb och laget fajtas alltid i slutspel så det var intressant direkt, säger Bruno Lundberg.
När vi träffas har han kvällen före sett sina kommande adepter nå SM-semifinal efter 3–0 i matcher mot Täby.
– Min första livematch sedan oktober. Jag bara myste, men det kliar i fingrarna och ett tag funderade jag på om jag skulle gå ner i båset och säga något, men sedan kom jag på mig själv att det kan jag ju inte göra. Jag är ju inte på plats än, säger han och skrattar.
Bruno Lundberg är känd som en temperamentsfylld coach som ställer höga krav och är väldigt rak i sin ledarstil.
För rak för vissa.
– Jag gillar inte att tassa runt saker. Det ska ofta lindas in i bomull och kastas lite rosa skimmer över vad man ska säga, men ingen blir bättre av det. Gör du något dåligt får du höra det av mig och gör du någonting bra får du också höra det. Det är ganska enkelt.
Stämmer det att du är en tuff coach?
– Då får man nog definera vad tuff är. Vill man nå framgång ser jag inget annat sätt att sköta saker på. Som jag ser det kräver jag egentligen bara en sak och det är att alla spelare gör sitt bästa. Jag har inga krav på att du ska dribbla av spelare eller att du ska vara perfekt i dina beslut ute på banan, för det är ingen. Däremot ska du hela tiden göra ditt bästa och jobba på att bli bättre.
Bruno Lundberg stannar till och funderar innan han växlar upp på nytt.
– Jag driver på hårt för att jag vill se utveckling. Är det då någon som drar benen efter sig och inte gör jobbet så kommer jag att vara på dom. Det kommer alltid att finnas de som tycker att sånt är jobbigt. Men gör jag inte det, vad blir det för kultur då? Någon slags ”När jag känner för det”-kultur. Jag är ganska gammalmodig när det kommer till just de här bitarna. Det är fundamentala saker, men de finns inte överallt. Går du in i något så gör du det fullt ut och då kan du inte hoppa av för att du tröttnat. Jag har full förståelse för att man ibland behöver ledigt, men be om ledigt då. Kom inte ner, tyck synd om dig själv och dra benen efter dig för då slösar du bort min, din och lagkamraternas tid. Det är viktigt att respektera den tiden som andra lägger ner.
Bruno Lundberg kommer från Botkyrka och har varit med på innebandyns resa från fritidsgårdarna till att i dag vara en av landets största lagsporter. Allt började på fritidsgården Tornet i Norsborg och 1984 såg Balrog Oilers dagens ljus. Klubben skapade senare en av innebandyns svenska stora dynastier med flera SM-guld och Europacupguld.
– Jag känner en stor stolthet över att ha varit med på den resan och få förstår i dag hur stora vi var i asfalterandet av idrotten i början och mitten av 90-talet. Mycket bär jag med mig i mitt ledarskap i dag som inställningen och stoltheten till det du sysslar med vad det än är.
Vi stannar vid Balrog och hur innebandyn formades till vad den är idag. I början handlade det mest om olika turneringar som den klassiska Stjärncupen i Karlstad. Och laget från huvudstaden oftast lockade stor publik.
– Vi visste att vi var duktiga. Vi var tekniska och spelade roligt, men på den tiden kunde vi göra rent hus på lördagen, sen gick vi på stadshotellet och på söndagen åkte vi ur i kvarten, skrattar han och fortsätter:
– Men vi tröttnade på det där och runt 87-88 bestämde vi oss för att nu kör vi på riktigt. Jag har idag svårt att se spelare grisa sig igenom såna träningar som vi hade. Det var inte bara i fyra veckor under försäsongen utan i fem år. Nu ska allt gå på en pisskvart och allt ska vara serverat. Då är det lätt att glömma bort att det krävs tålamod för att få den bästa utvecklingen. Tar du inte alla steg så slår det tillbaka mot dig någon gång.
Bruno Lundberg.
Balrog valde ett helt eget träningsupplägg som inte var idrottsspecifikt i alla lägen. Det kunde handla om backträning, kuta i tunnelbanetrappor eller köra ett stenhårt fyspass i spöregn och därefter byta om och köra ett innebandypass.
– Men lika jobbigt som det var, lika mycket byggde det karaktär hos spelarna. Du kunde inte ge upp när alla andra körde även om du var slutkörd.
Resultaten talar för sig själva. 1993 vann klubben både SM och JSM, med Bruno Lundberg som långhårig backrese som inte tvekade att showa när han gjorde mål.
– Vi var en väldigt tajt grupp. I dag har alla sitt, men när vi strålar samman har vi förbannat roligt. Det är svårt att slå de träffarna i känsla.
I laget fanns spelare som Mika Kohonen, Peter Lundin, Thomas Brottman och förstås "trollkarlen från Skarpbrunnavägen": Christian Hellström som avslutade karriären i Visby IBK.
Bruno Lundberg har en lång spelarkarriär bakom sig i Balrog, men som coach har han haft desto fler uppdragsgivare som Södertälje, Hässelby, AIK, Tyresö Trollbäcken och Telge. Nu väntar Endre.
Hajpen kring Balrog har alltid funnits och inte blev den mindre när Nike spelade in en reklamfilm med laget och man hamnade på omslaget för serietidningen Buster.
– Jag tror att vi sågs som ett hot helt plötsligt när vi tog tider från basket och handboll och även började bråka om mediautrymme. Det snackades mycket om att innebandy var korpidrott och inte på riktigt. Vi brydde oss inte om vad andra tyckte utan körde vår grej. I dag kan jag tycka att om man håller på med en idrott borde det finnas en respekt för andra idrotter oavsett om det är en smal sport eller en världssport. Bara för att sporten är smalare så finns det inget som säger att den som är bäst i världen på en smal sport tränar mindre för det.
Bruno Lundberg såg Endres tredje kvartsfinal på plats tillsammans med Endres ordförande Carin Sjöberg.
Bruno Lundberg var Balrog trogen hela spelarkarriären bortsett från två proffssäsonger. 1997-1998 åkte han och dåvarande hustrun och den norska innebandystjärnan Birgitte Lersbryggen till Schweiz för en säsong i Zäziwil.
– Laget låg ständigt på den nedre halvan, men jag har mitt sätt att se på saker och min stil. Jag sa att vi går väl för det? Det blev ett fantastiskt år. Vi vann schweiziska cupen och det var en stor grej där.
Därefter blev det en säsong i norska Tunet som tränare för damlaget och spelare i herrlaget med guld som spelare och silver som tränare innan han återvände till Botkyrka och Balrog.
Den egna spelarkarriären avslutades 2000 på grund av ett diskbråck, men i slutet av säsongen hoppade han in som tränare och räddade klubben kvar i högsta serien.
– Jag gick från att vara en av grabbarna till att bli chef, men det var inga konstigheter. Det är intelligenta killar och de förstod vad som gällde.
Bruno tog under sin första hela säsong laget till serieseger i elitserien, men blev utslaget i semifinal av Warberg med 2–3 i matcher.
Listan över klubbar som tränare därefter är lång för Bruno Lundberg som har flera sejourer i Balrog, ett par i Södertälje Rockets, Hässelby och norska landslaget.
De fem senaste åren har han coachat damlag. Först Tyresö Trollbäcken och sedan Telge.
Vilken spelare är den bästa du tränat?
– Det är så många. Mika Kohonen går inte att komma ifrån, jag hade också en ung Mikael Karlsson, men jag måste också säga Lisa Carlsson (i dag kapten i Täby). Jag minns hennes förstapassning och hur det bara small till i bladet. Jag gav henne bindeln som 17-åring i SSL.
När vi pratar unga spelare kommer vi också in på Endre IF och stora framtidsnamnen Ellen Bäckstedt och Wilma Johansson.
– Jag mötte dom för första gången med Tyresö när de spelade i RIG. De gjorde slarvsylta av oss. De har olika spelstilar. Ellen med sitt driv som jag bara älskar. Tappar hon bollen är det inget jidder om att någon annan ska städa upp. Hon städar upp efter sig själv och den inställningen sprider sig till andra. Hon är en pain in the ass för motståndarna när hon börjar jaga och det kan inte vara roligt att möta henne, säger han och skrattar högt.
– Wilma har ett sånt flyt i sitt steg och känslan i bollhanteringen. Det är små touchar som gör att hon får bollen dit hon vill och sedan den där klassiska rightardragningen där hon bara glider förbi sin motståndare. Sedan har Wilma en fantastisk egenskap som till exempel Henrik Zetterberg hade. Han var inte snabb, men så fort han fick pucken så drogs tempot ner till det han ville och så är det med Wilma också. Jag ser framemot att jobba med de här spelarna och det finns några nivåer kvar. Jag vill hjälpa dom att bli bofasta i landslaget.
Hur ser du på uppdraget i Endre?
– Jag gillar det jag ser. Det är väldigt skickliga spelare. Det ser ut att vara en homogen grupp som jäkligt fint jobbar för och peppar varandra. Tycker att backarna är hårda, tuffa och bra med boll.
Vilka är dina främsta egenskaper som coach?
– Jag tycker att jag är en bra matchcoach och på att bygga lag och sträva mot ett gemensamt mål. Jag tycker att jag är duktig på att utveckla spelare.Jag vet vad jag vill och jag driver på så hårt det går för att nå dit jag vill där jag är.
Flyttlasset till Visby går i månadskiftet.