Anna Jakobsson Endre IF
Vi börjar med frågan som Anna Jakobsson, 37, tror att Endre-tränaren Bruno Lundberg är “rätt less på”.
Är en comeback möjlig?
Legendaren har tränat med laget under säsongen, och när målskyttet har gått knackigt har spekulationer väckts om hon inte skulle kunna vara aktuell för spel.
– Det är väl klart att frågan kan komma, men sen har jag inte tränat så himla mycket heller. Varje gång jag har gjort det har någon kommenterat det, så det låter som att är jätteofta.
– Men jag vet inte heller om jag hade velat eller om det hade varit aktuellt över huvud taget, men frågan har inte kommit så jag har inte tagit ställning, säger huvudpersonen själv.
Det var i somras som Jakobsson tog avsked och avslutade elitkarriären, om än med friskrivningen “Tack Endre IF för denna gång”.
– Man ska ju aldrig säga aldrig. Inte för att jag har någon ambition att börja igen, men från att jag var 25, eller kanske till och med 23, har jag blivit kallad veteran. Och det är man väl egentligen när man är 35. Är man kvinna kan man få frågan “När är det dags att sluta?” från 30 års ålder. Det blir som en norm att man ska sluta vid en viss ålder, och det tycker inte jag ska finnas, säger hon.
Hur har tiden varit utan innebandyn?
– Jag har haft mycket mer tid med barnen. Från att man blir föräldrar blir det något annat, det finns något i livet man aldrig kan prioritera bort. Jag är för att man kan göra annat, man kan skaffa barnvakt och dela upp sig, men när man barnen vill att man är nånstans vill jag också vara där. Det är det man vill. Så det har känts fint.
– Om det handlar om att sitta och bygga lego en kväll, då ska vi kunna göra det. Det är också himla kul att bygga lego, och det är nog jag som tycker det är roligast!
Anna Jakobsson lade klubban på hyllan efter förra säsongen.
Endres främsta spelare genom tiderna saknar inte resorna som kommer med spel i SSL, men att inte få tävla på samma sätt har lämnat ett tomrum.
– Ja, verkligen. Att tävla och ta ut sig fullständigt. Jag gillar att springa intervaller, av den anledningen. Folk kan väl tycka att det är jättekonstigt. Varför ska man ta ut sig så att man spyr? För vadå? Men det är en så himla skön känsla.
– Det är svårt att hitta motivationen och pressa sig till det om man inte har något mål.
Har du hittat något som kan ersätta det?
– Nja, jag vet inte. Man försöker till viss del... Jag spelar padel, som alla andra, för att få tävlingsmomentet. Sen tränar jag själv.
– Och nu har jag precis kastat ut en fråga till andra veteraner om inte Endre borde starta ett lag som kan spela i veteran-SM. Det var några som svarade “ja” direkt. Då blev jag så glad att jag skrev till Karin Wennbo och frågade om Endre är på. “Absolut”, sa hon, så förhoppningsvis kan vi dra ihop ett veteranlag som kan träna litegrann och satsa mot SM.
Det låter som att du skulle ha svårt att gå in i en sån grej utan att ha som mål att vinna?
– Ja, jag tror uttryckligen att jag skrev till kompisarna: “Nu har vi en chans att vinna SM-guld för Endre”. Det är ju det som saknas. Jag har så himla lång tid velat vinna SM-guld för Endre men inte lyckats.
Jakobsson är Endres främsta spelare genom tiderna.
Det där uteblivna guldet, ja. Det grämer Anna Jakobsson “jättemycket” och hon säger att hon hade velat ge tillbaka ett guld till alla som jobbar kring och för Endre.
Och hon det är ingen tvekan om att hon hade bytt ut sina två VM-guld mot ett guld med Endre.
– Nej, det är det verkligen inte. Det var så klart häftiga upplevelser i sig. Det var väldigt fint när man var där med landslaget och man lärde känna kompisar, men Endre är ju ens hem, där man har vardagen. Jag såg någonstans landslaget som ett sätt för mig att bli bättre i Endre. Att vara med om stora matcher, pressa sig själv, våga ta för sig...
– Så såg jag på det, och det kanske är dumt eller att svära i kyrkan. Men när man ser tillbaka på det är det coolt. Abbe, min sexåring, frågade om jag har vunnit en pokal någon gång. Då tog jag fram en gammal bild på när jag stod med VM-bucklan. När jag sen kom och hämtade på förskolan nästa dag kom hans kompisar och frågade om jag hade en bild på den där jättestora pokalen. Då blir det häftigt! Men ett SM-guld med Endre… Ja, det är nästan som en kniv i hjärtat att prata om det, säger hon och skrattar.
Du säger att du vill ge något tillbaka. Du har gett ganska mycket också?
– Jo. Fast det är jättemånga som har gett så mycket av sin tid för ideellt arbete, som inte får spela innebandy. Bara att jag får gå dit och träna helt gratis, någon har tänkt ut en träning… Alla förutsättningar ges till mig så att jag får göra det jag tycker är kul. Det gör folk utan att få spela!
Du höll en väldigt hög nivå år efter år och producerade konstant mycket poäng. Vad var nyckeln bakom det?
– Jag spelade många matcher och fick mycket speltid. Är man skadad och missar många matcher blir det inte samma poängskörd. Man har ju sina roller i ett lag, och ag hade en position långt fram i banan och en roll att göra mål. Jag insåg att det var något jag är jag bra på. Jag är duktig på prickskytte, på något sätt, och insåg att det var mitt sätt att bidra till Endre. Så jag la extra krut på att träna på det.
Den tidigare Endre-stjärnan har fått GT-guldet två gånger, för åren 2013 och 2015.
Kärleken till Endre är som ni ser mycket påtaglig.
Hon har gjort över 400 matcher i SSL och mer än 800 poäng och stått för många bedrifter, men när Anna Jakobsson får frågan om vad hon är mest stolt över i sin karriär nämner hon inte heller någon individuell prestation, utan att Gotland och Endre lyckats skapa ett starkt lag i den högsta ligan.
– Endre är en väldigt, väldigt fin klubb, säger hon och fortsätter:
– Jag har inte så jättemycket att jämföra med, men lite då jag har hållit på med andra idrotter. Det är fina människor som är i den. Man pratar om Endre-hjärtat, man bryr sig om varandra. Det finns verkligen i klubben. Det är fint att det ännu finns och att det befaras. Och kommer du in som ny i klubben så förstår man vad det är, tar till sig det och för det vidare.
Var du nära nån gång att spela någon annanstans?
– Nej, nej.
Anbud kan inte ha saknats?
– Det var några som ringde och det finns jättemånga andra, fina, bra och proffsiga klubbar, men jag hade aldrig velat gå till en annan klubb och då hjälpa dem att vinna över Endre. Det känns jättemärkligt! Inget ont om någon annan klubb, men det var aldrig aktuellt. Det hade inte känts på riktigt, liksom.
Jakobsson var Endre trogen hela karriären.
Hon följer idag Endre mycket nära, och nuförtiden är hon en del av den publik hon tidigare ville ge allt för. När Endre i eftermiddag ställs mot Rönnby i den andra kvartsfinalen kommer Anna Jakobsson givetvis att vara där.
Hur det är vara på läktaren och inte på planen?
Hon svarar:
– Mycket mer nervöst. Man är så himla mycket längre ifrån det.
Är du lugn?
– Ja, jag kanske är rätt lugn utåt sett. Men jag vill jättegärna se matchen. Alla är jättegulliga som kommer fram och pratar med mig, men jag känns nog lite oartig! Jag är där för att se matchen.
Går du och gömmer dig då?
– Ja, speciellt om det är lite spännande. Då går jag och ställer mig på en plats där ingen kan komma fram till mig, säger hon, skrattar och tillägger:
– Man kan prata med mig i paus!