Visby IBK tog sig långt i SSL-kvalet i vintras. Man hängde i länge mot Djurgården, men blev utslagna i förlängningen. När slutsignalen ljöd började den verkliga utmaningen för Anton Thulin, 19. Ett beslut skulle fattas.
– För mig var det oklart ganska länge under säsongen om jag skulle stanna eller inte. Ett tufft beslut att komma fram till såklart, säger Anton Thulin under vårt möte utanför innebandycentret IBC på Visborg.
När säsongen var över tog Thulin två veckor med sig själv och sina tankar.
– Jag kände snabbt att det här är min fråga. Därför valde jag att inte prata med någon. Det är inte någon annans elitsatsning, det är mina timmar i veckan och därför var det viktigt att jag tog det här beslutet själv, säger han.
Två veckor gick och Anton Thulin landade till slut i att det var dags att säga adjö till innebandyn och i stället lyssna på sig själv.
– Den stora faktorn var det mentala och min motivation. Det var svårt för mig att inse att det är jag som är problemet i den här frågan. Jag hade jättemycket tankar inombords som jag inte ville släppa ut.
Nittonåringen beskriver att det hade varit enklare att ge upp innebandyn för en fysisk skada. Att erkänna för sig själv och sin omgivning att man inte mår bra i sin sport har varit jobbigt. Motivationen att elitsatsa fanns inte där och det påverkade Thulin psykiskt.
– Jag vill inte skämmas över vad jag känner. Jag är snarare stolt över att jag lyckades ta ett beslut som gynnar mig. Att stå och trampa i något jag inte orkar med, det fungerar inte. Men det är inte självklart att prata om sådana här mentala bitar inom sport.
Sedan Anton började med innebandy för tretton år sedan har hela familjen Thulin levt och andats innebandy. Både mamma och pappa Thulin har engagerat sig i och kring IBK.
– En av de tuffaste delarna i det här beslutet var att förklara för mina föräldrar att jag kände mig klar. Min mormor och morfar har också varit engagerade och de fick bara se mig spela en match i arenan tillsammans med A-laget. Det var jobbigt att inte få visa vad jag nådde fram till, berättar han.
Men trots det finns inte saknaden efter innebandyn där, än.
– Jag kanske hittar tillbaka till innebandyn en dag, vem vet. Men det jag hade kämpat för var att ta mig till toppen i klubben. Sedan blev det inte riktigt som jag hade tänkt mig, men någonstans får det bara vara så.