– Jag är verkligen imponerad av tjejerna. Hela gruppen har visat en otrolig träningsvilja under den här speciella tiden.
Det säger Linda Karlsson, lagledare i Endre 05.
Laget har knappt fått spela några matcher på över ett år. Under vissa perioder har det inte ens gått att träna innebandy.
– Det här är sista säsongen innan tjejerna ska spela i JAS-serien (juniorallsvenskan) och förberedelserna har varit väldigt annorlunda. Bland annat har flick-SM (för 05:orna) flyttats fram till hösten. Vi lyckades i alla fall få till några träningsmatcher mot fastlandsmotstånd i höstas.
Trots alla motgångar har verksamhet rullat på.
– Det är inget gnäll, utan tuffa tjejer. Och frisk luft har dom ju fått...
När inomhusträning inte var möjlig i vintras hittade man andra alternativ.
– Vi har sprungit i Lotsbacken vid hamnen, åkt pulka och skidor och sprungit i P18-spåret, i ur och skur. Uppslutningen har varit otrolig och lika bra som när vi får träna inomhus. Annars finns det mycket annat som lockar i den här åldern, fortsätter Linda Karlsson.
Lagkaptenen Elsa Bark tillhör lagets stomme och vill satsa på innebandyn, även efter högstadiet.
– Jag trivs jättebra i en lagsport. Man vill träffa tjejerna, oavsett om det går att träna som vanligt eller inte. Vi är som en familj och har hängt ihop länge. Det är alltid en skön känsla att komma till träningarna. Man träffas utanför skolan och släpper allt annat än innebandyn. Jag går alltid glad därifrån.
Lotsbacken var kanske ingen favorit, men har gjort mycket gott.
– Den har verkligen gjort något bra och finns egentligen inget negativt med att träna kondition. Våra ledare frågade om och i så fall hur vi ville träna när det inte gick att spela innebandy och alla var på. Backträning och intervaller kan vara jobbigt när man kommit halvvägs eller så, men är också otroligt skönt efteråt, fortsätter Elsa Bark med ett skratt.
Hon tycker att laget svetsats samman ännu mer under virusets framfart.
– Vi har försökt hålla ihop så mycket som det gått. Många går i olika skolar och man träffas annars inte så ofta, men vi har alltid haft en fin sammanhållning.
Har det varit svårt att motivera sig någon gång under den här tiden?
– Njae. Vi har väl tappat en spelare. Personligen blir jag bara glad av att få träna och träffa allihop, men visst är suget efter att få spela matcher stort, säger Elsa Bark.