Den här sommaren blev Melonens utomhusbad i Visby en plats där rädslor förvandlades till glädje och livslång kunskap som räddar liv.
Wisby Simsällskap med ordförande Lena Johansson i spetsen inledde i fjol tillsammans med Gotland Idrottsförbund en resa som inte verkar se något slut. Simskolan för barnen blev en gnista som spred sig.
I fjol killar – i år tjejer.
Melonen blev ett vägskäl för vad kvinnor från andra kulturer kan och tillåts göra.
– Det här är jätteviktigt, här på Gotland finns havet, så vi behöver kunna simma. Jag har inte badat i havet ännu, men en dag vill jag simma där, säger Farzanch Rezai, 15 år.
Hon kommer ursprungligen från Afghanistan. Där levde hon i ett landskap utan sjö eller hav. Från Afghanistan flydde familjen till Iran, där fanns ingen sjö eller hav.
Nu bor hon sedan drygt ett och ett halvt år tillbaka på Gotland.
– När jag kom till Sverige ville jag lära mig simma, men det fanns ingen möjlighet för tjejer att göra det, säger hon. Det här är en fantastisk chans för våra kvinnor att lära sig att simma.
De har haft en välutbildad grupp simtränare från Wisby Simsällskap i ryggen när de doppat tårna i den insynsskyddade bassängen.
– Det här kan vara de roligaste och viktigaste jag gjort i mitt liv. För de här kvinnorna kan det vara livsavgörande om man tänker på vad de sett och vad de varit med om, säger Birgitta Falk, av alla kallad Bibbi, 70-plus, som fortfarande arbetar inom skolan, utbildad simlärare med mångårig erfarenhet.
Barnen har gett de vuxna mod.
Afghanska föreningen är delaktig, Wisby Simsällskap har tränarna, Lions i Klinte stöttar, frivilliga chaufförer skjutsar, Röda Korset gör sitt och Gotlands Idrottsförbund/SISU – alla är de en del av lösningen
Trettio anmälde sig, gruppen är blandad i åldrar – gemensamt har de nyfikenheten, glädjen och modet:
– Vi har gett dem vattenvana, att gå i vattnet, känna vattnet, flyta … att ta några simtag, säger simskoleläraren Annie Hjerthen. Vi ger ingen riktig lektion egentligen, de tar väldigt mycket ansvar själva, är nyfikna och vill lära sig.
Den rädsla som präglade gruppen av flyktingkvinnor när de första gången klev ner i in Melonenbassängen försvann snabbt.
Förkunskaperna var obefintliga. Viljan att lära sig enorm.
– Vi har gett dem en försiktig introduktion i vad vatten är och hur vatten fungerar. När de väl kom på att vatten inte är farligt har de lärt sig väldigt snabbt, säger Bibbi Falk.
– Man blir lite rörd och väldigt stolt över det vi gett dem, säger Sofie Kleberg.
De vet inte vilka upplevelser flyktingarna bar med sig genom grindarna till Melonenbadet. Gänget från Wisby Simsällskap frågade inte. I bassängen möttes de för att tillsammans ta sig igenom vattenmiljöns utmaningar.
Vad har ni lärt er, Farzanch.
– Att simma, hoppa, ryggsim och på magen och vi kan flyta på ytan, säger hon.
Hur mycket vattenvana hade du innan du kom hit?
– Ingenting, det här var första gången jag var i vatten. Först var jag jätterädd, men med hjälp av Bibbi och tjejerna som är simlärare blev det plötsligt jättelätt. Jag vågade simma.
Är det roligt?
– Det är jätteroligt. Och coolt, säger hon.
De unga, numera simkunniga flyktingbarnen, förstår varför det är bra att kunna simma. ”Det kan rädda mitt liv”, uppenbart. Men också för att det kan rädda deras skolbetyg.
– Vi kommer få betyg i gymnastik i år och om vi inte kan simma blir vi inte godkända, säger Faranzach.
Att kunna grunderna för arm- och bentag är bara början. Nästa år vill de komma tillbaka, gärna med fler mammor och kompisar:
– Absolut. Vi vill tacka alla lärare och tjejerna som hjälpt oss att simma. De som hjälp oss med busskort … alla som hjälpt oss … Vi har haft tur som fått den här möjligheten, säger Fereshtech Rezai.
Lena Johansson och gänget runt bassängen är stärkta av det de kunna ge kvinnorna. De vill fortsätta, några praktiska detaljer behöver sorteras – men belöningen för båda parter överskuggar allt:
Vad är målet med er simskola?
– Att de tycker det här är kul och vill fortsätta. Plus att de vuxna kvinnorna ska sprida lusten att simma till sina barn, säger Lena Johansson. Det ger dem trygghet och frihet, finns det något bättre att ge våra medmänniskor?