Adam Eriksson hänger upp skridskorna och tackar för sig, efter 379 matcher i Visby Roma. Med ständigt hög arbetskapacitet, ödmjuk inställning och stort ansvarstagande främst i det defensiva spelet har 30-åringen hållits högt bland åskådarna i Visby ishall.
– Jag känner att jag alltid blivit väl bemött, från ledare till publik och media. Jag har förstått och känt att det är många, och kanske framförallt bland de äldre åskådarna, som har uppskattat sättet jag jobbat på och det gör mig glad, säger Adam Eriksson.
Beslutet att lägga av fattades tidigt.
– Jag gick in i den gångna säsongen med känslan av att det kommer bli min sista. Det var roligt att spela den här säsongen, i vetskapen att jag skulle lägga av egentligen oavsett hur det hade gått. Det är jobbigt att gå och vela på våren och försommaren, sedan vill jag också lägga av när jag fortfarande bidrar och inte känna att jag är på dekis.
Han fortsätter:
– Det är svårt att motivera sig under hösten, det är en så lång transportsträcka fram till jul och Allettan. Jag tycker fortfarande att det är kul med hockey, men jag känner att jag vill lägga tiden på annat nu. Det har gått jättebra under de här åren att kombinera hockeyn med jobb, men nu vill jag se hur det är att ha en fritid på höst och vinter utan hockey.
Ja, vad ska du ägna den nyvunna fritiden åt?
– Jag ser fram emot att umgås mer med min flickvän, och bara känslan av att jag kan göra vad jag vill efter jobbet och på helgerna är lockande. Nu finns till exempel plötsligt valfriheten att kunna resa någonstans under vinterhalvåret.
När han nu slutar har han spelat näst flest i klubbens historia, bakom Mikael Adamsson.
– Jag såg att jag gick om Tommy Dehlin (369 matcher) rätt nyligen. Det är något jag tycker är extra kul och som jag är rätt stolt över, att ha spelat näst flest matcher av alla. Det var kanske inget jag trodde när jag flyttade hit.
Adam fostrades i vad som får betecknas som talangfabriken nummer ett, Modo i Örnsköldsvik. Sett till uppväxten där så är det symboliskt helt i sin ordning att han burit nummer 21 under hela sin tid i Visby Roma.
Adam tog sig via juniorleden upp till SHL, där han står noterad för ett mål på 15 matcher. Men han lyckades inte slå sig in på riktigt i Modo och fortsatte till allsvenska Sundsvall, där det dock inte heller lossnade ordentligt. Nästa anhalt blev Gotland och division 1.
– Jag kom hit med lite stukat självförtroende från Sundsvall, och jag hade väl egentligen inga förväntningar alls på förhand. Jag tänkte att jag tar ett år och ser hur det går.
Han kom snabbt att känna sig hemma på Gotland.
– Jag har trivts väldigt bra med livet på ön. Folk har hela tiden frågat vad jag ska göra när jag lägger av med hockeyn, om jag ska bo kvar på Gotland. Det är väl klart, jag bor ju inte på Gotland för att jag spelar hockey. Hockeyn har blivit en sekundär grej i takt med att man har blivit vuxen. Självklart, jag hade gärna spelat högre upp genom åren men jag skulle inte säga att det är en besvikelse.
Han har lite svårt att välja ut några specifika höjdpunkter.
– Jag har många härliga minnen. Året när vi gick till kvalserien står såklart ut lite grann, och det var ju nära att det blev det i år igen. Sen finns det en massa roliga historier som kanske inte lämpar sig så väl för tidningen. Det är inte nödvändigtvis någon enskild match man kommer ihåg bäst, utan snarare gemenskapen som finns i omklädningsrummet.
Någon fortsättning inom ishockeyn i annan funktion blir det inte.
– Nej, det har jag faktiskt aldrig haft några tankar på. Men jag kommer säkert gå och titta på matcherna framöver, säger Adam Eriksson.