Henrik Burgesäter är sedan fem år tränare i den äldre hockeyskolan och rektor för Visby Romas hela skola. Han gläds åt det han ser på isen – ett energifält av vita, gröna, rosa och blå skridskoklädda knattar som virvlar omkring i ett organiserat hockeymingel.
– Det är kul med hockey och det är fantastiskt inspirerande att lära killarna den här sporten, säger han.
Boomen ser ut så här; i den yngre hockeyskolan, spelarna är födda 2011-13, har klubben sjuttio spelare inskrivna, i den äldre skolan, födda 09/10, tränar fyrtio spelare.
Det stora intresset tror tränaren Carl-Johan Stålhammar beror på svenska VM-guld de senaste två åren, att killarna ser fin ishockey på tv och att klubbens elitlag år efter år kvalar uppåt.
– Framgång föder intresse, det finns förebilder killarna kan inspireras av, säger Stålhammar.
Svenska Ishockeyförbundets marknadsföring av hockeyskolan förklarar en del av uppsvinget. Killarna får en personlig inbjudan i brevlådan med information och en snygg landslagströja med de klassiska Tre Kronorna på.
– Att de inte behöver inte köpa utrustning om de vill komma och prova underlättar också. Hjälm och skridskor är allt de behöver, resten får de låna de fem första träningarna, säger Burgesäter. Vi har 15, 20 utrustningar att låna ut.
Att få killarna att komma till skolan verkar gå smidigt, hur håller ni deras glöd vid liv?
– Glädje givetvis och utvecklingsmöjligheter. Vi nivåanpassar träningarna och övningarna utifrån deras egen utveckling och vad de klarar av, säger Stålhammar. Vi delar in dem i grupper så att övningarna är lagom utmanande.
Åldern spelar ingen roll, spelarnas hockeykunskaper styr, ingen övning ska vara för svår eller för enkel.
Boom i hockeyskolan alltså där plantorna frodas – men det finns hål i gotländsk ungdomsishockey som inte går att laga. Från U14 till J18 finns inga lag och följaktligen inget seriespel. Spelare från öns tre klubbar har samlats under Sudrets HC färger och spelar i ett U16-lag.
– Det är tråkigt att det finns så få lag i det här åldersspannet. Våra U13 och U14- lag får spela fastlandsserier för att få motstånd, säger Henrik Burgesäter.
Hur fungerar samarbetet mellan klubbarna tycker du?
– Det har blivit betydligt bättre. Jag har inte varit med så länge men det jag hör är att det blivit bättre. Men det kan bli ännu bättre.
Disciplinen på isen är uppenbar, ambitionsnivån hög, jo – en och annan tår fälls men glädjen är hela tiden påtaglig. Joakim Wahnström, Tommy Dehlin, Andraes Magnusson, Henrik Burgesäter, Carl-Johan Stålhammar tränar den här gruppen på fyrtio spelare.
De har spelat sammandrag med matchspel från 5 år, det gillar både spelare och spelarutvecklare. Trots den ibland heta debatten om att det är skadligt att räkna resultat i ung ålder.
– Killarna har ju stenkoll, vartenda mål. Varje resultat har de koll på, säger Stålhammar som inte tycker det är några problem med att släppa in resultatdrivna moment i verksamheten.
Ramar skapar tydlighet, i tydlighet ryms trygghet – och i en trygg miljö med nivåanpassad kravbild sker utveckling.
– Vi har regler som är tydliga och lätta att följa och ställer krav som de kan hantera, säger Burgesäter.
Vad driver er att träna det här gänget?
– Att se glädjen i killarnas ögon betyder allt, att se dem utvecklas. Surret innan när vi hjälper dem snöra på skridskorna är härligt. Vi ger mycket och lägger mycket tid, men vi får dubbelt tillbaka, säger Stålhammar.
Vad är viktigast, att lära dem sätta en puck i krysset eller att bli hänsynstagande polare?
– Det hänger ihop, vi ska lära dem olika tekniker på isen men framförallt att bli en bra kompis och medmänniska. Ibland får vi säga till på skarpen och vi har en ganska hård disciplin för hur de ska bete sig på isen, säger Stålhammar.
Era största utmaningar för att utveckla den här gruppen?
– Vi har inga större problem. Vi har haft tydliga regler sedan vi träffade dem första gången när de var fem år och det har de accepterat.