Ken Eddy är först på plats inför kvällens kommande träning. Han tar sin kopp med varm choklad ur kaffemaskinen, tittar upp med ett förvånat ansiktsuttryck och ler.
– Oj, är det den fjärde säsongen redan? Wow, tiden har verkligen gått fort här på Gotland.
När Visby Romas förre huvudtränare Mike Beharrell skulle inleda sin andra säsong på Gotland kontaktade han Ken, som han träffat på ett par år tidigare i samband med en hockeycamp.
Det ligger inte för 51-åringen från Minnesota att ta plats i onödan. Han håller sig hellre i bakgrunden och verkar i det tysta istället för att gapa ut direktiv från båset med yviga gester.
– När vi tränar så finns det tid för oss coacher att ta kommandot, när det är match handlar det om spelarna och då är jag endast en rådgivare.
Men jag upplever dig inte som särskilt högljudd under träningar heller.
– I första hand skrinnar jag med och har en dialog med spelarna individuellt. Det finns inte någon psykologistudie eller forskning som bevisat att idrottare presterar bättre när de är pressade och därtill har någon som står och skriker på dem kritiskt. Det är jag själv ett praktexempel på när jag spelade professionellt. Som spelare tillhörde jag aldrig toppspelarna i något lag, så jag var tvungen att begränsa mina misstag för att få speltid. Och det talades, och skreks, hela tiden i termer om misstag, misstag och misstag. Det ledde till att jag blev skiträdd när jag spelade, och då gör man inte sig själv rättvisa.
Han berättar att han som spelare haft sin beskärda del usla och inkompetenta coacher, en collegetränare stod ut extra mycket i negativ bemärkelse.
– När jag pratade med min far om det, så sa han att "det låter som att du lär dig mycket", jag hajade till och frågade vad han snackade om "jag lär mig ju ingenting" svarade jag varpå han sa att "Jo, du lär dig hur man inte ska göra. Kom ihåg det här om du själv blir coach så att du kan vända på det."
Under samtalen med Ken blir det en salig blandning av svenska och engelska. Hans svenska är långt bättre än vad han gör anspråk på och han förstår allt som sägs, men tycker sig ha svårt att göra sig förstådd.
– Vet du hur lång tid det tar för mig att köpa en dosa snus på bensinmacken, frågar han retoriskt och fortsätter:
– Bortåt en kvart. Jag säger "en styck ettan portionsnus" och de bara "eh, va?" Sedan försöker jag med "Ettaaan", "Etton", "Ähtun"... Haha, det är omöjligt.
I sitt utvecklade resonemang ser han till det större sammanhanget.
– Jag pratar barnsvenska, men jag ska bli bättre på det. Jag är helt enkelt en invandrare, och överallt i världen flippar man ut över invandringen och skyller mycket på invandrare. Det är lite som att man skulle bli arg på bilen istället för föraren om man blir påkörd. Vad är det som orsakar invandring? Mitt hemland är kanske det tydligaste exemplet. USA:s utrikespolitik är förskräcklig, vi har närvaro i Syrien, Jemen, Irak, Afghanistan, Somalia och så vidare. Att Sverige behöver ta emot många flyktingar beror mycket på USA:s katastrofala utrikespolitik. Vad gör man när ens hus brinner? Man lämnar det och tar sig till säkerhet hos någon annan.
Ken Eddy har inte tvingats lämna på grund av att "huset" står i lågor, men han beskriver det som att han än så länge gästar någon annans domäner.
– Jag befinner mig hemma hos någon annan nu, och jag kan ju inte bara knata in och öppna kylskåpet, lägga mig på soffan, greppa fjärrkontrollen och kasta upp fötterna på bordet utan att fråga om jag får lov att göra de här sakerna. Jag försöker lära mig om språket och kulturen. Jag har det väldigt bra här i ett land som verkligen bryr sig om sina invånare, medan det i landet jag kommer från bara handlar om jag, jag, jag.
Han stortrivs med tillvaron på Gotland och kan se sig vara kvar lång tid framöver. Rollen som assisterande coach kombineras med att säsongsjobba som banarbetare på Visby GK.
– Jag tycker väldigt mycket om ön och ser mig som lyckligt lottad att kunna bo här och kombinera ishockeyn med jobbet på golfbanan. När jobben överlappar så kan det vara lite körigt, men det är bara ett par månader om året. Jag kunde inte önska mig något bättre, jag älskar båda delarna. Det är inte en situation där jag tjänar miljoner, men det finns annat som är mycket viktigare än pengar. Det finns många som går vilse och tappar sig själva i sin jakt på pengar.
Han ser flera gemensamma paralleller mellan Visby Roma och Visby Golfklubb.
– Petter (Lindblad, banchef på Visby GK) och Hasse (Särkijärvi) är faktiskt rätt lika i sitt ledarskap. De är båda väldigt kunniga, och samtidigt som de kräver mycket av sina medarbetare så är det frihet under ansvar som gäller. De är måna om att personerna runt dem ska växa och utvecklas.
– Storfoten, tjennaaa!
Materialaren Lars "Stuxa" Stuxberg anländer till omklädningsrummet. Stuxberg, eller "Storfoten", är långtifrån den enda som förärats med Kens smeknamn. Martin Lindberg benämns "Liddy" efter Niklas Lidström med hänvisning till hans följsamma backspel och blick för spelet. Linus Dahlberg, som nyligen omskolats till back, lystrar till "Makar" efter Colorados backstjärna.
– Först var han "MacT" för han såg ut som Craig MacTavish i skridskoåkningen. Sedan började han trolla med pucken någon gång och då tyckte jag att det var mer Makar.
Forwarden Christian Olsson har fått en svensk referens.
– Han är Zlatan. Med honom kan precis vad som helst hända.
Hans egen spelarkarriär tog enligt egen utsago aldrig riktigt fart för den ettrige men begränsade forwarden som så småningom skolades om till back. Efter spel i college kuskade han runt i diverse mindre ligor. Hans resumé innefattar lag med fantastiska namn, som tagna ur kultfilmen Slagskott. Eller vad sägs om Daytona Beach Sun Devils, Topeka Scarecrows och Cape Fear Fire Antz?
– Haha ja, och då är nog ändå inte ens hälften av lagen listade där. Nämn en liten stad i USA och chanserna är stora att jag har spelat där, säger Ken och skakar på huvudet.
Som 29-åring kände han att han sedan länge kört fast och att mönstret behövde brytas. Det kom att ske med oväntad hjälp från en av Sveriges absolut bästa spelare genom tiderna, Peter Forsberg.
– Jag var hemma i Minnesota på sommaren och ute på Shjon Podeins båt. Vi växte upp tillsammans och han spelade då tillsammans med Peter Forsberg i Colorado. Shjon undrade om jag var intresserad att spela i Europa och sa att han hade kontakter i Sverige. Då hade jag ingen aning om att det var Forsberg han menade.
Det ledde till spel i Åmåls division 1-lag en säsong innan äventyret gick vidare till bland annat Danmark och Frankrike. Kontakten med Åmål bestod och 2013 återvände han till Dalsland som lagets huvudtränare i division 2.
Med ansvar för backarna uppmuntrar han sina adepter att våga göra saker, och framför allt om att känna sig trygg i att våga. Han beskriver hur de jobbar mycket med att nå en positiv beslutsfattningsprocess på isen där tvivel och tvekan raderats.
Det talas aldrig i termer misstag eller misslyckanden.
– Lagidrotter är ett bra sätt att skaffa sig livserfarenhet och komma till insikter. Vad är den största konsekvensen av ett misslyckande i en hockeymatch? Man kanske ser lite löjlig ut inför publiken och man kanske förlorar matchen, men det är ju inte katastrofala konsekvenser.
Vilket även kan appliceras i livet utanför rinken.
– Det har man nytta av vad man än jobbar med, när det kommer en motgång så kommer du ha en bättre idé hur det ska hanteras snarare än att gräva ner dig.