15 år har hunnit passera sedan västerbottningen André Lundholm anlände till Gotland för att träna Visby Roma i division 2. Under sin andra säsong som huvudcoach förde han upp klubben till division 1 (numera hockeyettan). Efter ytterligare tre säsonger tog han klivet från båset till rollen som sportchef, en roll i vilken han nu gör sin elfte säsong och han får anses vara en rutinerad räv i sammanhanget. Utöver det högsta sportsliga ansvaret, sträcker sig hans åtaganden även till bland annat sponsorsamarbeten och marknadsföring.
Visby Romas lagbygge har de senaste säsongerna genomgått ett rejält generationsskifte.
– Och framför allt inför den senaste säsongen när många trotjänare slutade. Det är svårt när man får in många unga spelare på ett bräde. Micke Adamsson, Adam Eriksson och Einar Engström är alla över 30 och ersattes med spelare som är 20-22. Utifrån det tycker jag att vi gjorde det bra som kom lika långt som de flesta andra säsongerna, säger André Lundholm.
Vad ger du dig själv för betyg med facit i hand, hur stark var den gångna säsongens trupp?
– Det är svårt... Jag tycker ändå att jag måste ge mig själv godkänt i alla fall. Vi ersatte tunga pjäser, utöver trotjänarna även Daniel Marmenlind i mål, Ryker Leer och Teemu Huttu. Mycket erfarenhet och rutin. Spetsen med Sami Tamminen och Ville Heikkinen har gjort det bra. På backsidan är jag egentligen nöjd med samtliga.
Målvaktsspelet behöver egentligen inte ens nämnas, Anton Malmborg och Filip Lindblad utgör ett av hockeyettans absolut bästa målvaktspar och de turades om att briljera mellan stolparna.
– Det finns absolut ingenting att klaga på. Filip Lindblad har gjort det fantastiskt bra och han toppade statistiken i den södra allettan. Både han och Anton Malmborg (toppade seriens statistik under hösten) har gjort det fantastiskt bra.
Det är den lagdel som inför säsongen 21-22 ger André Lundholm minst huvudbry. Sett till prestationerna Iyckas sportchefen i ett förvånansvärt tidigt skede förlänga Lindblads utgående kontrakt och behålla målvaktssidan intakt.
– Filip trivs bra här och han är klipsk. Om ett år talar mycket för att Anton får ett allsvenskt kontrakt och Filip förstår värdet i att ha tålamod, utvecklas och ta över som tydlig etta 2022.
Ett tydligt mål för André är att stärka centerpositionen med ett tydligare djup. Han önskar ha två spetscentrar som kan bära varsin kedja. Det visar sig bli en följetong som är värd ett kapitel för sig.
Rollen som sportchef för lätt med sig att jobbet är mer av en livsstil.
– Så är det, man måste ha en passion för sporten.
Scoutprogrammet Instat med dess digra databas är vid den här tiden på året en av Andrés närmaste vänner. Där kan André se rikligt med klipp på alla aktuella spelare och ta fram all möjlig statistik. Det finns värmekartor (heatmaps) som visar var spelarna håller sig när de är inne på isen, det går att filtrera på mål och spel i numerärt över- och underläge. Varje potentiell värvning scoutas grundligt, det rör sig aldrig om endast något enstaka telefonsamtal och någon timme i scoutprogrammet för en spelare som ska värvas in. Han pekar mot skärmen framför sig där han har en lista som innehåller utländska spelare, där elva namn är rödmarkerade.
– Bara de rödmarkerade spelarna här på listan, de som fallit bort, har tagit mycket av min tid under våren. När man får många nej tack i rad så blir känslan lite som att man har gått till jobbet varje dag i ett par veckor men inte åstadkommit ett dugg.
Hur mycket jobbar du?
– Det är svårt att säga, precis som i andra jobb går det i perioder. Men det är väldigt viktigt att komma ihåg att jag har fördelen att jobba med något jag verkligen älskar och det är en ynnest. Idrott är resultatstyrt och därmed finns en inre press och det finns alltid saker att skruva på, man lär sig att hantera det. Det brukar sägas att man mår som tabellen visar, och då kan det bli perioder när man sover sämre. Man ligger lätt och grubblar på vad som kan göras bättre för att det ska lossna.
Är det en tjusning eller en förbannelse?
– Det är både och. Det går snabbt i svängarna, säger han med ett leende.
Att det kan gå snabbt i svängarna kommer det några exempel på under den här sommaren. Ett inledande sådant är backen Hampus Falk som efter avslutad säsong aviserar att han är ett frågetecken för en fortsättning.
– Han känner att han börjar komma upp lite i åren och har börjat fundera på studier primärt. Han har även lägenhet i Stockholm med sin flickvän som bor där. Han behöver fundera lite på livet och hur mycket han är beredd att "offra" för att fortsätta spela här, säger André Lundholm i början av maj.
I början av juni står det sedan klart att han lämnar klubben, men inte för att varva ner utan tvärtom ta steget upp i hierarkin till Allsvenskan och spel i Norrköpingslaget Vita Hästen.
Att knäcka en kod för hur man går tillväga och år efter år bygger ett lag på samma sätt är inte möjligt, menar sportchefen.
– Det är ett föränderligt mönster, varje trupp blir unik på sitt sätt. Sedan är det först på isen här som man vet hur det kommer fungera. Att bygga ett lag är egentligen inga problem i sig, det som är problemet är att bygga ett slagkraftigt lag med en budget.
Han nickar mot mig och fortsätter:
– Du hade teoretiskt sett kunnat bygga ett starkare lag än Visby Roma om du hade haft mer budget, men jag tror att du har svårt att göra det med samma budget.
När spelarbudgeten nu kommer på tal, vad har Visby Roma att röra sig med?
– Vad vi har i kronor och ören, det kommenterar jag inte. Vi befinner oss absolut inte i botten, men det är ingen hemlighet att det finns lag med långt mycket högre resurser än vad vi har. I hockeyettan befinner vi oss runt plats 10-15 sett till lönebudget, och de flesta av lagen ovanför oss drar nytta av ett bra geografiskt läge. Hade vi kunnat lägga mer av intäkterna på spelare istället för på resor, då hade vi säkert kunnat vara med bland de 4-5 bästa. Vi har bra med publik, bra sponsorintäkter och kringaktiviteter som drar in bra med pengar. Men i Allettan har vi 4-5 gånger högre reskostnader än de andra lagen i allettan. Och då vill vi vara bland de fyra som spelar om en allsvensk plats. Det är en utmaning.
På frågan om det är en charm med jobbet att inte ha ett givet tillvägagångssätt för att bygga laget, kommer André in på betydelsen av klubbfilosofi. Han sätter stor stolthet i att Visby Roma har en tydlig identitet.
– Jag har ju en plan för hur vi ska spela ishockey och då är mycket vunnet bara där. Utifrån det kan jag rekrytera spelare och tränare. Där kan jag bli förvånad av klubbar till och med på SHL-nivå, som bygger en trupp för att spela på ett sätt och sedan kommer tränaren och ska spela på ett helt annat sätt. Att inte klubben står för en identitet på isen, utan gör svängar på 180 grader från år till år. En klubb behöver ha en filosofi som man står för. Med den grunden att stå på så tycker jag att det är en tjusning att det är föränderligt och så många faktorer som spelar in när jag bygger en spelartrupp.
Han tillägger:
– Sedan är det så att hockeyn förändras och i takt med det måste klubbens filosofi och identitet utvecklas, men det måste göras efter någon form av mall. Om man gör helomvändningar hit och dit famlar man snabbt i mörker. Den enda gången jag lägger mig i tränarnas jobb är egentligen när vi inte håller oss till det som klubben står för. Det är som en väg vi ska färdas på som har två filer och är ganska bred, men börjar man hamna utanför de markerade linjerna så måste det åtgärdas
Din radar för nyförvärv, är den påslagen 365 dagar om året?
– Det är lustigt det där. Nu när vi åkte ut mot Nybro kom jag på mig själv att jag satt på hotellrummet med datorn och tittade på nyförvärv inför nästa år. Det är väl ett sätt att bearbeta att säsongen just tagit slut antar jag.
Spelarattribut som storlek, skridskoåkning eller skottstyrka i all ära, minst lika viktigt är en spelares karaktär.
– Vi försöker att vara så noga som möjligt när vi tar hit spelarna, att vi vill ha kvar dem och bygga vidare över tid. Målet är att de ska trivas så bra att de vill stanna här så länge de inte får chansen att avancera i seriesystemet. Vi ska vara såpass bra att de inte vill gå i sidled. Där har vi generellt lyckats väldigt bra, jag kan inte komma ihåg någon spelare av dignitet som vi velat behålla men tappat i sidled.
I år försvinner dock en spelare, som var uttalat prioriterad att försöka behålla, i sidled. Det är den Färjestad-fostrade backen Herman Johansson som väljer att återvända till studier hemma i Värmland och spel i moderföreningen Forshaga.
– Vi hade gärna behållit Herman, men det är aldrig fel med utbildning och på den här nivån ska man ha förståelse för sådana val.
Jämfört med för något decennium sedan har behovet av en komplett laguppställning med hög lägstanivå blivit allt tydligare i dagens hockey.
– Man vill ha en ren förstalina, men bakom den har det nog blivit jämnare. Förut ville man kanske ha två toppkedjor med väldigt mycket spets och så kunde det vara tredje- och fjärdekedjor som inte kunde skala en apelsin. Så är det inte riktigt idag, nu krävs det mer hockeykunnande av alla och att spelarna hittar sina roller.
André har en målbild att låta de egna produkterna Linus Dahlberg, Adam Andersson och Emrik Söderström bilda lagets fjärdekedja under hösten, där resten av forwardsuppsättningen konkurrerar om de övriga nio platserna.
– Det är grundtanken. De har gjort det jäkligt bra och det kan vara så att de ska spela i princip varje match oavsett vad.
Det är en nästintill omöjlig balansgång att ha spelare som presterar lagom bra, just på gränsen så att de inte plockas upp av klubbar i allsvenskan.
– Det är svårt, för de bästa spelarna får man ju inte behålla på den här nivån, de går vidare till spel i allsvenskan. Det är förvisso samma sak för klubbarna i SHL, där spelarna drar vidare till KHL, Schweiz och så vidare.
– Hade jag kunnat få låsa ett lag i tre år att bygga på och bara byta ut de pusselbitar jag vill, då är jag helt övertygad om att vi hade gått upp till allsvenskan. Men det funkar ju inte så.
När det blir stolpe ut på en värvning, blir du fortfarande frustrerad eller är du luttrad vid det här laget?
– Efter ett par stolpe ut där det varit riktigt nära så blir det ju frustrerande. Men det beror på vilken nivå och hur realistisk värvningen är från början. Det händer ju att jag är med och hugger på spelare som är ett par nivåer för bra för hockeyettan, man måste ju prova.
En frustration som givetvis inte får ta överhanden, utan helst vändas till en drivkraft.
– Det där är svårt, och på ett djupare plan har jag funderat på varför jag inombords blir så mycket mer irriterad när vi förlorar än vad jag blir glad när vi vinner. Ibland önskar jag att glädjen över en framgång var större och höll i sig längre.
Som tävlingsmänniska, finns det rentav en viss rädsla för glädjen? Att glädjen kan associeras till en känsla av mättnad?
– Jag har inte tänkt på det, men det kanske finns en sån koppling. Det kan vara så, men jag tror också att det hänger ihop med att när man vinner så känner man att det går som det var tänkt. Med en förlust, då har det gått fel.
Imorgon del två: Centerjakten