Knappt en dag går utan att det klassiska laget vid Siljan antingen meddelar att spelare inte blir kvar eller presenterar spelare som kommer in. Bara veckorna efter förlusten i direktkvalet till SHL mot Mora, var det tunnsått värre i Leksands trupp.
Med ett undantag: Mattias Nilsson.
– Fast nu har rätt många förlängt, först trodde jag nästan att det skulle bli ett helt nytt lag, berättar 24-åringen.
Med ett litet skratt.
– Samtidigt var hela säsongen lite kaosartad, men som det har varit nu har nästan varit extremt.
Men han är van säger han. Van vid full snurr och trygg med att han sitter på sitt tvåårskontrakt.
Även om den gångna säsongen var i snurrigaste laget.
Tillbaka vid Siljan efter tre säsonger i Timrå, hann Mattias comeback-säsong i Leksand knappt kommit igång förrän problemen började. Strul som störde hela hans säsong.
Redan efter sex matcher i höstas, så var det dags.
– Jag skadade foten, ett ligament, jag fick en spelare över mig. Så det var lite struligt.
Läkningen gick däremot bra.
– Redan efter tre veckor var jag tillbaka men då vred jag sönder allt igen.
Strul nummer två.
Först på nyåret kunde han kliva på is igen efternärmare tre månaders bortavaro. För att i princip komma till delvis ett nybyggt lag, som verkligen inte hade rosat isen under en svag höst.
Favoriterna till att vinna serien, nedflyttade från SHL som de var, gick rejält knackigt. Ett tag snuddande nära kvalplats. Nedåt. Varpå tränaren Markus Åkerblom och Örjan Lindmark fockades och sedermera ersattes av Leif Carlsson, tidigare i Färjestad, i coachkostymen.
En ny sits för Roma IF:s bidrag till Leksand.
– Så då skulle man slå sig in laget igen. Det var speciellt, han hade väl knappt sett mig spela. Och visst, jag låg efter i timing, men jag fick kanske ingen riktig chans heller, säger Mattias Nilsson i dag.
Det blev inhopp i J20, fem matcher på lån till Borlänge i Hockeyettan, men inte mer än 15 matcher totalt i Leksand när säsongen summerades. Och när det började vända för hans Leksand, dit han kom som 16-åring för att gå på hockeygymnasiet, ställdes han helt utanför laget. Som hade värvat friskt.
Han var utanför truppen och spelade inte heller den ”allsvenska finalen”. Mot Timrå – som han själv hade lämnat förra våren. Och som sedan tog klivet upp. Med Leksand kvar i serieregionen under.
Struligt. Och ett, som det kom sig, kanske ett olyckligt val.
– Nej, inte så. Men självklart har man funderat en del över det, det här har nog varit mitt tuffaste år hittills. Timrå ville ju att jag skulle fortsätta, jag skulle bara skriva på kontraktet faktiskt, säger han.
– Men det är alltid lätt att vara efterklok. Jag och tjejen ville ju hem hit igen, klingar gotländskan med inslag av dalmål.
Fast en målmedveten back är inte målmedveten för inte. Först skadad och sedan bänkad, fick han – vare sig han ville det eller inte – möjlighet att se lagets prestation ovanifrån. Får läktarplats.
– Man får se det positivt och därifrån ser man allt på ett lite annat sätt. Sedan, man har ju fått en bra chans att träna psyket också, blickar han framåt.
Med en erfarenhet rikare när försäsongen just har kickat igång.
– Nu är det skönt att vara igång på allvar igen. Nu glömmer vi det som har varit.