Eleganten och skarpskytten från Slite har firat stora triumfer i nästan allt som går att vinna på klubb- och landslagsnivå. SM-guld, VM-guld, Stanley Cup och OS. I dag firar Håkan Loob, om än modest, att han fyller jämnt.
Stort grattis på 60-årsdagen, Håkan.
– Tack så mycket. Som grabb tyckte man ju att 60 var enormt gammalt och när man tittar på siffran så kan man undra hur fort tiden egentligen har gått, men när jag tänker på hur mycket jag har fått vara med om så känns det jättebra. Jag har haft ett otroligt positivt liv, och förhoppningsvis en del kvar.
Att tillåta sig att blicka tillbaka och känna sig nöjd har han lärt sig på senare tid.
– Man tittar oftast framåt, men man lever ju det i tre faser: Det historiska perspektivet, nutiden och givetvis i drömmen och visionen om framtiden. Ibland glömmer man vad man åstadkommit bakåt, men det har jag nog lärt mig att uppskatta med åren. Att inte hålla på att stressa för mycket över allt man vill hinna med. Det är en balans.
När han kopplar på det historiska perspektivet förekommer Slite i en central roll.
– Numera tar jag mig ibland tid till att tänka tillbaka på när jag växte upp i Slite och vad det var som gjorde att jag hamnade där jag hamnade, om det var tillfälligheter, om det var människor som hjälpte en eller om det var det egna drivet. Det kan jag tycka är intressant, för däri ligger mycket av förståelsen och möjligheten att hjälpa andra utifrån vad man själv gått igenom.
Vad har du kommit till för slutsatser?
– Jag tror att allting hänger ihop. Om vi talar om idrottens värld undrar många varför vissa når längre än andra, om det är arvet eller miljön. Jag kommer nog fram till att många parametrar måste sammanstråla för att det ska bli det där lilla extra, annars skulle ju alla bli jävligt bra.
Sett till miljön tycker Håkan att han fick alla möjligheter under uppväxten i Slite.
– Man stöps i sin uppväxtmiljö och jag hade fantastiska förutsättningar. Mamma och pappa var jätteintresserade av idrott och jag fick chans att hålla på med alla möjliga idrotter. I Slite var det inte heller någon som förväntade sig stordåd och att man skulle bli NHL-proffs eller fotbollsstjärna. Leken var i fokus och man fick själv avgöra hur viktigt det var att vinna, för min egen del blev det livsviktigt redan i åttaårsåldern.
Det har nu gått ett antal år sedan Håkan med familj hade något boende på Gotland, men han understryker hur mycket ön fortfarande betyder för honom.
– Gotland är fortfarande otroligt viktigt för mig. Inte nödvändigtvis på så sätt att jag måste vara där flera veckor per år, men jag har jättemycket som sitter i minnet och jag har väldigt starka rötter i det.
Håkan Loob är givetvis starkt förknippad med Färjestad, 11 säsonger som spelare och hela 21 säsonger i ledande roller vid sidan av isen. Som en följd har följaktligen Karlstad blivit hemma.
Bopålarna i Karlstad sitter rätt djupt i marken?
– Ja, Jag flyttade hit redan som 19-åring och hade med mig frugan från Karlskronatiden. Vi byggde upp våran borg här, köpte vårt första hus här och fick barn här. Vi blev Värmlänningar. När det sedan bar av till Nordamerika så var Karlstad vår fasta punkt i Sverige på somrarna, förutom Gotlandsbesöken. Karlstad är hemma, men även Gotland är givetvis också hemma i själen. På den tiden flyttade man inte heller runt på samma sätt, dagens hockeyspelare har ofta bott på 7-8 ställen men jag hade ett lag i division 2, ett lag i division 1 och ett lag i Elitserien i Sverige samt Calgary i Nordamerika då.
Hur känns det att vara orsaken till att FBK plötsligt fick ett väldigt starkt supporterfäste på Gotland, en effekt som sitter i än idag?
– Haha, ja det känns lite häftigt. Jag vet hur det var när jag växte upp, då var det väldigt mycket AIK, Djurgården och i viss mån Brynäs som gällde. Då visste vi ju ingenting om FBK, inte ens var det låg. Både fotbollen men framförallt hockeyn influerades mycket av stockholmarna som kom till ön. Jag hade faktiskt till och med en träningsoverall med AIK-emblem, som jag fick av en familj som semestrade på campingen i Slite.
Han fortsätter:
– När jag kom till Färjestad och det började gå bra, det är klart att generationen efter mig på Gotland tog lite intryck. Vi fick alltmer uppmärksamhet i tidningar och syntes på Sportspegeln. Där och då tänkte jag inte i några såna banor att det blev fler Färjestadfans. Men efteråt när jag pratat med en del folk så har jag förstått det och om det i viss mån sitter i fortfarande så är det ju jättekul. Vad jag är stolt över är att det har kommit mycket gotlänningar och tittat på matcher i Karlstad, med arrangerade bussresor och så vidare.
Efter spelarkarriären innehade Håkan nyckelroller i FBK:s ledning i över två decennier, och när han 2017 valde att stiga åt sidan så lämnade han över den sportsliga staffettpinnen till en annan gotlänning, Peter Jakobsson.
Sköter han sig, eller raserar han det du åstadkommit?
– Haha, Peter gör det fantastiskt bra. Nu har det gått några år sedan senaste SM-guldet vilket innebär både en härlig utmaning men också ett visst tryck, men de är verkligen nära att lyckas nu. Hade inte corona satt stopp i år hade laget haft en oerhört bra chans.
Hur mycket kontakt har ni haft sen han tog över?
– Det blev bra på så vis att vi kunde jobba parallellt några månader innan jag gick hem. När jag sedan slutade så var jag noga med att säga att det är han som bestämmer och att det är han som kontaktar mig och inte tvärtom, så han kan balansera om han vill ringa mig eller inte. Vi talades vid om jobbet lite oftare i början och sen har det successivt blivit mindre. Han gör ett väldigt bra intryck och är en stark gestalt i svensk hockey. Jag tycker om honom väldigt mycket som person, värvade hit honom som spelare en gång i tiden och han har tagit över med bravur.
Många stora spelare har blivit synonyma med sitt tröjnummer. I Loobens fall har det dock inte blivit så, han har haft olika nummer. Hans nummer 5 i FBK hänger i taket på arenan, i Calgary spelade han med nummer 12 och i landslaget hade han såväl 11 som 12.
– Det var tillfälligheternas spel. När jag kom till FBK som 19-åring var det nummer 1-25 som gällde och jag hade egentligen bara ett nummer att välja på. Jag var glad att bara få en tröja och det blev nummer 5 efter Per Bäckman, som lämnade just innan jag kom. I landslaget hade man som forward inte nummer 5, och då blev det först nummer 12 och sedan 11 när jag kom till VM i Prag 1987.
Passande nog går ju 5 och 12 rätt enkelt att kombinera ihop till 60.
– Haha, ja även om man inte är superhaj på gångertabellen. Det kanske är ett tecken i skyn.
Håkan Loob tillhör den exklusiva skara (29 spelare totalt i världen, varav nio svenskar) som är medlem i Trippelguldklubben (OS, Stanley Cup och VM). Varje triumf har givetvis sin egen charm och tjusning, men allra högst håller Håkan Stanley Cup-segern 1989 med Calgary Flames.
– Det är absolut det största jag varit med om som spelare. Jag var i Calgary sex år och redan 1986 var vi nära men förlorade finalen mot Montreal och det kändes då plötsligt som att vi ändå var så långt ifrån. Att få vinna tre år senare var fantastiskt stort.
Då, efter den största segern och på den absoluta toppen i karriären, så firade Håkan med att... flytta hem med familjen till Karlstad och FBK.
– Vi bestämde oss i början av säsongen att det skulle bli vårt sista år därborta, så gick vi sen och vann hela skiten. Det var verkligen bingo. Som hockeyspelare funderade jag lite på det, men det har aldrig varit så att jag ångrade att vi flyttade tillbaka.
Utöver att vinna Stanley Cup hann Håkan även med att bli första svensk att under en säsong göra 50 mål i NHL:s grundserie (1987-88), vilket han är ensam om än i dag.
Är du förvånad att det rekordet består?
– Både ja och nej. Målvaktsskydden var ju mycket mindre då, så jag trodde väl att rekordet skulle ryka rätt omgående. Sen dess har väl den största utvecklingen skett på målvaktssidan, så det har blivit svårare för forwards att göra mål. Det har gått 32 år och det kan man tycka är lite väl lång tid. Det vore skoj att få sällskap däruppe, samtidigt som det är skoj att fortfarande stoltsera med det. Om man ska vara lite egoistisk så är det ju lättare att bli ihågkommen när man har rekord.
Håkan Loob ser en trio av dagens NHL-svenskar med potential att nå 50-gränsen.
– Det krävs en del flyt för att nå dit , det hade jag. Mika Zibanejad visade den här säsongen vilken fantastisk målskytt han är. Hade inte säsongen avbrutits hade han kanske lyckats redan i år. Sedan tycker jag att Filip Forsberg har verktygen för att lyckas även om det gått tyngre för honom och laget på senare tid. Sedan blir det intressant att se hur Elias Pettersson utvecklas och om han kommer ha rollen som målgörare, han har ju så många andra fina egenskaper också.Han kan blomma ut ordentligt i målskyttet.
Bandet till Calgary består. När Håkan lämnade FBK för tre år sedan tog han först ett sabbatsår, sedan blev han pro scout för Calgary Flames med ansvar för Europa.
– Mitt ansvar är att scouta sådana spelare som inte blev draftade, men sedan blommat ut och kan vara intressanta för NHL.
Inga planer på att varva ner?
– Jag trivs väldigt bra i rollen och det är fortfarande fantastiskt roligt med hockey, men jag tar ett år i taget. Nu har det blivit väldigt annorlunda i år med coronapandemin och allt är väldigt osäkert.
Vad önskar du dig i 60-årspresent om du får välja fritt?
– Det kan uppfattas som klyschigt, men jag önskar att ha hälsan i behåll. Uppe i den här åldern är det ganska många runt en som mår dåligt, blir sjuka och till och med går bort. Att få vakna upp, vara frisk och känna att det är en möjligheternas dag är värt väldigt mycket. Men sedan är det alltid kul med prylar också, så om jag får nya träningskläder eller en ny trådlös högtalare så blir jag väldigt glad för det.
Hur kommer dagen firas?
– Vi gör en omvänd japanare. I japan firas man större ju äldre man blir, men vi gör tvärtom. Min fru och jag är jämnåriga och fyller med tio dagars mellanrum och vi firade med en fantastisk fest när vi blev 30, när vi blev 40 var det också en bra fest, 50 firade vi mer bara med öppet hus och nu blir det ingenting. Vi åker bort ett par dagar bara vi två när jag fyller. Marie är i allra högsta grad min livskamrat så det blir perfekt.