Nej, det är inte senaste tidens vittnesmål inom elithockeyn på herrsidan, om pennalism och inkilningskultur, som gjort att man inom Gotlands ishockey börjar prata om känslor.
Redan i maj togs första steget då Lindström, som också sitter i Gotlands ishockeyförbunds styrelse, menade att det var tid för ett förändringsarbete.
– Det var efter vårens turbulens inom Brynäs där spelare anklagades för våldtäkt. Vi borde absolut börjat tidigare men nu är vi i alla fall en bit på väg, säger han.
Tillsammans med Emma Gustafsson, inkluderingskoordinator på RF Sisu, besöker han under hösten och vintern samtliga spelare och ledare på ishockey-Gotland.
Peter Lindström har en diger bakgrund som tränare och spelare. Han började lira i Ånge på 70-talet. Där var jargongen stenhård och definitivt saknades kramar, förutom när laget gjort mål.
Det var ett annat mansideal då, vilket med tiden förändrats.
– Jag kramade inte min farsa förrän långt upp i vuxen ålder. Han å sin sida brottades med sin far på julafton, det var det enda. Tack och lov är det andra tider nu, säger Peter Lindström.
Från att tidigare ha liknat idrotten vid en triangel – bred bas och vass elit – är nu målet att istället efterlikna en rektangel. En alltjämt bred bas men där utövarna ska hänga med länge utan att slås ut.
Det är en linje fastslagen vid Riksidrottsmötet 2015, det gemensamma årsmötet för Riksidrottsförbundets medlemsförbund.
– Det är viktigt att ha i ryggen, säger Emma Gustafsson. Det här är ett arbete som görs inom hela idrottsrörelsen. Idrotten är från början skapad av män för män, så är dess norm. Inte minst har arbetet med inkludering genom åren satts på undantag.
Tillsammans har de så här långt träffats samtliga lag och ledare inom Visby Roma ungdom. Framöver väntar Sudrets HC och IK Graip samt Visby Romas äldre lag.
Under träffarna ställer de olika frågor, beroende på spelarnas ålder. Kramar du dina killkompisar, har alla i laget samma möjlighet att göra sin röst hörd, hur tar vi emot nya lagkompisar och till vem går jag om jag vill prata om något viktigt?
Många har visat sig ovana att prata om känslor och attityder, men de ser det som en framgång när ledare stannar kvar efteråt och fortsätter reflektera.
– Ställ in en träning ibland, använd tiden till att prata, säger Peter Lindström. Hur mår vi egentligen? Hur kan vi öka respekten för varandra? Hur ser jag på min egen normativitet? Vi gör det här 30 år för sent, men vi har inte råd att tappa en enda spelare till för att den behandlas illa.
Viktigt, menar de, att alltid ha en ledare i omklädningsrummet, där finns av tradition glåporden och pennalismen.
– Vi måste bort från det där, så många har fått utstå mycket genom åren. Det som var förr kan vi lära oss av, det är nuet vi kan göra något åt.
Emma Gustafsson, som har en bakgrund inom basketsporten, hänvisar till ungdomsbarometern.se – landets ledande analysföretag gällande ungdomar – där undersökningar visat att de epitet flest sätter på sig själva är antirasister, feminister och hundmänniskor.
– Alla dessa har vi förstås inom idrotten, men här pratas det av tradition bara om skridskoskär och frisparksvarianter. Så ställ in ibland och surra om annat och tänk på vilka ord som används, säger hon.
Idén är att framöver fortsätta utbildningen av ledare och utövare även inom andra idrotter.