Roma IF hade sina glansdagar i början av 1990-talet.
En av många profiler i laget var den hårdskjutande backen Pete Podrasky från USA som gjorde två säsonger i klubben.
– Jag kom till Gotland för snart 30 år sedan. Det är länge sedan, men känns ändå inte så avlägset när jag tänker tillbaka på det. Det var en rolig tid, säger Pete Podrasky.
Vi har mejlat ett par gånger fram och tillbaka, innan jag ringer honom den här fredagskvällen i april. Borta i USA där Pete bor närmar sig klockan lunchtid.
– Det är bara bra med mig i dessa tider och jag är frisk. Men visst känns det lite läskigt med det här viruset. Stora delar av samhället är stängt. Folk som vistas utomhus går runt med handskar och munskydd. Jag har aldrig upplevt något liknande, fortsätter han.
Vi lämnar coronapandemin där för nu och minns i stället tillbaka i tiden och närmare bestämt till augusti 1990. Pete har fyllt 22 år någon månad tidigare och precis avslutat sina fyra år på college på Northern Michigan University, där han även spelat ishockey. Mats Sundin är Sveriges senaste superstjärna inom sporten och ska den här sommaren ta steget över Atlanten för att testa lyckan i Québec Nordiques i NHL.
För Pete väntar en resa i motsatt riktning. Mest av en slump.
– Det fanns ett intresse från Europa för Nordamerikanska spelare. Min dåvarande coach hade frågat om jag var intresserad och satt ihop en video med klipp från min tid på college. Några veckor senare hörde Peter Lindström av sig och ville att jag skulle komma över. Han hade fastnat för vad han såg av mig.
Lindström var tränare för Roma.
Någon vecka senare sätter sig Pete på planet över Atlanten, men hamnar inte alls där han tänkt sig.
– Jag visste ju knappt något om Roma, även om jag tagit reda på en del. Det jag däremot inte visste var att klubben kom från en ö. Det förstod jag först på flyget mellan Stockholm och Visby... Jag kände till Börje Salming, men det var ungefär allt om Sverige, skrattar han.
Men Pete fann sig snabbt tillrätta, både på och utanför isen.
– Jag trivdes från första stund och hade egentligen allt, även vid sidan av hockeyn. Rinkarna var större och det passade min spelstil rätt bra. Jag har aldrig varit någon stor kille, utan fått leva på min puckbehandling och speluppfattning. Mer tid och ytor var bara positivt för mig.
Podraskys debutsäsong kan bara summeras med ett stort A. Roma tog klivet upp i division 1 och backen gjorde 23 (!) mål och totalt 45 poäng på 32 matcher.
– Det gick väldigt bra, både för mig och laget. Vi visste att vi hade ett bra gäng och jag fick spela en hel del. Bland annat i powerplay.
Nog för att Podrasky hade några fina säsonger på college (28 poäng på 35 matcher under den sista säsongen), men flytten blev ett lyft.
– Tidigare var jag en mer defensiv back, men Lindström ville få ut mer av mitt offensiva spel. Det gillade jag. Jag hade ett bra skott och nöp gärna till direkt. Det kostade ganska många klubbor, men det var det värt. Det tyckte även Lindström och klubben. Som tur var...
I laget fanns sedan tidigare kanadensaren Robert Spath. Den tuffe backen blev ett stort stöd för den nio år yngre Pete.
– Vi snackade samma språk och Robert hjälpte till när jag behövde det. Vi bildade också backpar en del. Men det var många som tog hand om mig.
Roma gillade sin nye amerikan och erbjöd honom snabbt ett nytt kontrakt efter att säsongen tagit slut.
– Efter den fina säsongen kändes det helt rätt att stanna kvar. Jag var bara tillfälligt hemma en dryg månad, innan jag reste tillbaka till Gotland igen. Lindström ville ha över mig så snabbt som möjligt så att jag kunde ha en hel försäsong med laget. Jag fick också uppleva en sommar på Gotland och det var väldigt annorlunda jämfört med tiden på vinterhalvåret som jag upplevt tidigare. Jag minns alla turister och folkmängden var väl den dubbla.
Division 1 blev något annat, men nykomlingen placerade sig i mitten av tabellen och slapp att kvala för att hålla sig kvar. Podrasky svarade för en helt okej säsong.
– Jag kunde inte följa upp mitt första år, men visst blev det en del mål och poäng. Ligan var betydligt tuffare och alla lag var bättre. Det var inte som året innan, när 4-5 lag kunde hota oss.
I en av säsongens första träningsmatcher ställdes laget mot klassiska Dynamo Moskva med alla sina blivande stjärnor. Ryssarna vann med 14–2 och Pete gjorde ett av Romas mål.
– Jag brukar skryta lite med om att jag gjort mål mot ett sådant superlag, även om vi förlorade stort.
Han minns målet, som om det vore i går.
– Faktiskt. Jag fick en puck inför blålinjen och drog till. Pucken satt lågt vid bortre stolpen.
Podrasky svarade för 15 (7+8) poäng på 32 matcher i division 1, som på den tiden var näst högsta ligan efter elitserien.
Det skulle också visa sig bli hans sista säsong. Inte bara utanför hemlandets gränser.
Äventyret var över och efter säsongen återvände han till USA och Michigan. Visst fanns tankarna på att fortsätta spela hockey i någon form.
– Jag visste att jag någon gång skulle behöva plugga vidare och nu blev det i stort sett direkt efter min tid på Gotland.
I stället för att dra på sig hockeyutrustningen hamnade han hösten därpå i skolbänken igen.
Släppte du hockeyn helt där och då?
– Njae, som aktiv blev det så. Jag var med och tränade något yngre lag en period, men sedan blev det inte så mycket mer.
Peter Lindström ser tillbaka på Podrasky som en mycket bra värvning.
– Vi valde mellan 5-6 backar och Pete stack ut. En rörlig back som var bra i powerplay. Han hade det mesta egentligen och var en mycket bra kille, som även lyckades bra inom det civila efter hockeyn.
Lindström var i USA för 20 år sedan och hälsade på hos Podrasky.
– Jag firade påsk där. Vi kollade bland annat Roma-Tumba på video, skrattar Peter Lindström.
Pete är född och uppvuxen i Canton Michigan, men bor sedan flera år i Sterling Heights Michigan och jobbar på Nexeo Plastics LLC. Ett företag som levererar plast till stora delar av världen.
– Jag trivs bra och har jobbat med det länge.
Han har kontakt med några gamla lagkamrater från Romatiden, främst genom Facebook.
– Jag försöker också hänga med lite hur det går för Visby Roma. Det har jag inte släppt.
Han bor strax utanför storstaden Detroit och följer favoritlaget Detroit Red Wings.
– Det blir mest att titta hemifrån. Det har blivit dyrt att gå på hockey, men någon gång ibland brukar jag försöka.