Tim Athley hann göra avtryck under sina tre säsonger i Visby Roma.
Inte för poängproduktionen utan snarare genom uppoffrande spel. Tim Athley gav, tog och med ett flin.
– Jag tyckte alltid att det var så jäkla roligt att spela i Visby ishall. Du vet allettan, när det var lapp på luckan och man kunde elda igång publiken. Jag älskade det, säger han tre år efter att han lämnade Gotland.
Tim har alltid varit den som kastat sig in i hetluften med många skador som följd och när han lämnade ön så var det med en avsliten bicepsena som höll honom borta i ett och ett halvt år.
Hänsynslösheten mot sin egen kropp skulle i slutändan bli det som satte stopp för honom som hockeyspelare.
– Jag ångrar ingenting. Hade jag spelat annorlunda hade jag aldrig platsat i Visby Roma. Jag var aldrig någon trollkarl och jag svävade aldrig på rosa moln utan gjorde mitt i det gråa och trista och det är så jävla härligt med hockey.
Efter att ha lämnat Visby Roma skrev han på för Alvesta i division 2. Där blev Tim kvar till karriären avslutades efter en hjänskakning i en match mot Gislaved.
– Jag minns det knappt men jag tror att det kom en puck längs med sargen som jag ska peta förbi en back som kommer mot mig och hinner inte undan när jag ska vrida runt och han träffar mig med axeln. Det var olyckligt.
I dag är Tim Athley 25 år och har inte spelat ishockey på ett år.
– Jag har sex-sju dokumenterade hjärnskakningar, men det är säkert fler. Den här var inte kraftigare än de tidigare, men den blev droppen som fick det att rinna över.
Tim borde ha klivit av efter smällen, men spelade bytet efter:
– Om du tittar in i solen lite för länge och sedan tittar ner så ser du prickar överallt och så kändes det på isen. Jag såg blurrigt och gjorde en "fin" assist till motståndarna när jag passade en av deras spelare. Jag såg inte honom trots att han stod framför mig. Då kände jag att det här går inte.
Då var tanken inte att pensionera sig utan att komma tillbaka, men den här gången avtog inte symtomen trots att han följde hjärntrappan.
– Jag försökte vila och vila, men kände inte att jag blev återställd. Huvudvärken och tröttheten var kvar.
Den återkommande huvudvärken, tröttheten och yrseln gjorde honom grinig. Det gick ut över de som stod honom nära.
– Det värsta var när min tjej bjöd mig till Manchester på en resa för att se mitt favoritlag Manchester United som 25-års-present. Det var något jag drömt om under hela mitt liv, men aldrig kunnat göra eftersom jag hade hockeyn. Nu satt jag på drömmarnas teater och skulle kolla på min drömmatch och var bara sur mot min tjej som gett mig detta. Då kände jag bara: ”Fy fan vad pissig jag är”. Jag själv svårt att förstå hur jag kunde vara så mot henne.
Till slut blev valet sluta det mest rimliga.
– Det jobbigaste var att komma till insikten att sluta med ishockey efter 20 år. Det var något jag gjort varje eftermiddag och kväll. Skulle det bara ta slut här och nu? Familjen och människor i min närhet förstod nog mitt beslut. De kände nog inte igen mig utan såg hur trasig du som människa kan bli över en natt.
När Tim Athley lämnade Visby Roma var planen att återvända när han var friskförklarad. Så blev det aldrig och sakta började motivationen sakta sina.
– Jag spelade i division 2 med Alvesta och det var inte lika roligt. Ett år tidigare hade vi (Visby Roma) spelat i kvalserien mot Troja-Ljungby i ett fullsatt Ljungby arena. Nu var jag där igen, bytte om i samma omklädningsrum, gick samma väg, men nu var det fyra människor och en hund på läktaren. Där kom sanningen i kapp mig.
Om ett par veckor är det ett år sedan smällen och fortfarande dras han med sviter av smällen.
– Det går upp och ner, men jag känner fortfarande yrsel, huvudvärk och trötthet. Det är många gånger jag får kasta in handduken från fester, kalas och andra tillställningar. Huvudvärken och yrseln är en sak, men tröttheten alltid där ligger alltid som en dimma precis ovanför ögonen.
Han vet varken när eller om han kommer att bli helt återställd.
– Det finns inga garantier, men jag hoppas förstås. Det är lite läskigt, men man lär sig också leva med det på något sätt.
För Tim Athley är ändå inte allt nattsvart utan han är fortfarande del av hockeyfamiljen.
– Sportchefen sa antingen spelar du eller så blir du juniortränare och nu tränar jag Alvesta J18 och det har jag inte ångrat mig en sekund.