Det är lördag i den pistagegröna villan på Nyhagsgatan i Hemse. Det är bara dagar kvar till julafton och den första spellediga lördagen på länge hos familjen Engström-Melin.
– Jag tror inte att vi varit lediga så här sedan före TV-pucken, säger Fredrik Melin som bor här tillsammans med sambon Mona Engström och barnen Amelia och Gabriel.
Den här lördagen är 22-åriga dottern Linnea också hemma på besök.
Jag har bestämt träff med familjen för att prata med Gabriel som till hösten flyttar till Karlstad för spel i Färjestad och studier på hockeygymnasiet, men också för att ta reda på vilka frågor en familj ställs inför för att göra för att ens barn ska ges bästa möjligheten att uppfylla sina drömmar.
Men vi tar det från början.
Gabriel var bara tre år när han tog sina första skär. I dag är han den största talang klubben fått fram efter Johan Larsson och drömmen är att precis som Johan en dag spela i NHL.
– Det har alltid varit drömmen och det är klart att man inspireras av Johan som också kommer härifrån, men vi får börja med SHL, säger Gabriel och ler stort.
Gabriel är bara 15 år (fyller 16 i början av februari) och tongivande i Sudrets A-lag i Hockeytvåan. I fortsättningsserien har poängproduktionen tagit rejäl fart. Efter åtta omgångar toppar Gabriel den totala poängligan med 17 poäng (4+13).
– Jag och Victor Lindström hittar varandra jättebra, men hela laget har lyft sig. Det har blivit mer seriöst nu, mer på allvar liksom.
Han har blåmärken på armarna.
– Det är från senaste matchen. Gnesta uppvaktade honom hårt. Gabriel var helt blå på armarna när han kom hem, säger Fredrik.
Det är bara att börja vänja sig. Likaså med skitsnacket från motståndarna.
– De försöker bara få en ur balans, men man får strunta i det.
Vad säger dom?
– Det pratar mycket, men mest om att man är junior och sånt.
A-lagsdebuten skedde redan förra säsongen.
– Det var lite speciellt eftersom jag kom in i kvalet. Det var nervöst i hela kroppen. Jag blev lite tyst och försiktig när man satt där i omklädningsrummet även om jag hade tränat med laget länge.
Debuten skedde på lördagskvällen och redan på söndagen gjorde han första målet.
– Jag var i mitten, tog emot en puck med skridskon så blev det någon halv spin-o-rama där jag sköt i snurren. Jag hade lite tur, säger han och skrattar till.
Fredrik har tränat Gabriel från hockeyskolan och ända upp i A-laget.
– Vi har inte alltid haft det lätt i vår situation som tränare och spelare, pappa och son. Att vara pappa och tränare samtidigt som Gabriel var rätt framstående. Under en del år var jag nog mer tränare än pappa, säger Fredrik.
Lösningen blev att de sedan tre år tillbaka träffas i ishallen varje fredag som pappa och son.
– Vi skjuter lite puckar och sen när vi inte orkar sitter vi bara och snackar. Ibland har Amelia varit med, säger Fredrik.
Hösten har varit stressig för 15-åringen och det har handlat om en del stora beslut för familjen.
Gabriel har varit med på två regionala utvecklingsläger i Gnesta som slutligen mynnade ut i den första landslagstruppen. Dit kom Gabriel inte med.
– Han har blivit bedömd under hela det här året och det ingår på något sätt i paketet, men det är tufft som 15-åring. Vi har tagit det rätt lugnt med Gabriel, säger Fredrik.
– Jag tänker inte på det så mycket utan kör bara och att jag inte kom vidare från andra campen är okej, flikar Gabriel in.
Det största är ändå beslutet att flytta hemifrån. Gabriel Melin flyttar i augusti till Karlstad för spel i Färjestads J18-lag och studier på hockeygymnasiet.
– Det är något man drömt om sedan man var liten, säger Gabriel.
Fredrik och Mona har tvingats vänja sig med tanken på att släppa taget och låta sin son flytta 35 mil hemifrån.
– Jag har följt Gabriel varje dag på isen och nu kommer jag inte att kunna göra det på samma sätt. Vi får se hur det blir, säger Fredrik.
Valet är i slutändan Gabriels och hade han velat stanna på ön hade ingen opponerat sig.
– Det är en fantastisk möjlighet och vi är otroligt tacksamma för att Gabbe får göra det här. Det är en belöning för alla timmar och han lagt ner. Samtidigt hade jag ju inte trott att han skulle flytta hemifrån så tidigt, säger hon och tittar Gabriel i ögonen på andra sidan köksbordet.
– Hockeyn reder sig nog, men du är ju inte så gammal, Gabbe. Linnea var i alla fall över 20 när hon flyttade.
Ett framgångsrikt kval till TV-pucken har gjorde att de stora klubbarna upptäckte 15-åringen från Hemse. Gabriel gjorde fem mål och fyra assist. Bara två spelare i turneringen hade ett högre poängsnitt och sånt ger eko.
Malmö ringde redan på måndagen efter, men valet föll på Karlstad. Färjestad har en tradition av att fånga upp gotländska spelare. Håkan och Peter Loob var först ut och numer är Peter Jakobsson general manager i klubben och sonen Carl spelar i dag SHL-hockey i klubben och gjorde samma resa som Gabriel nu står inför.
Valet stod mellan Karlstad, Malmö och Örebro.
– Det kändes bättre i Karlstad. Trevligt och så. Vi träffade Carl och Peter. Han visade oss runt lite och så, säger Gabriel.
Mona och Fredrik har valt att fokusera på det sociala i första hand, att få en bra känsla för staden och klubben är kanske viktigast när ditt barn flyttar så långt i tidig ålder.
– I Karlstad bjuder de in alla som kommit in ett par gånger så att de får träffa varandra och få ansikten på varandra och det känns bra i mammahjärtat. Färjestad känns väldigt familjär som klubb och var tydlig med att Gabbe skulle gå på sin magkänsla, säger Mona.
I Färjestads J18-lag kommer Gabbe att få den tidigare målsprutan Pelle Prestberg (209 mål på 594 SHL-matcher) som forwardscoach och Håkan Loobs son Henrik är ansvarig för hockeygymnasiet.
Att det skulle bli ishockey var aldrig en fråga efter de där första skären för tolv år sedan.
– När Gabbe var liten blev han så förbannad när man inte kunde åka med upp och knyta skridskor. Då sa vi att "När du kan knyta skridskor själv kan du vara däruppe hur mycket du vill". Då satt han en kväll i farstun och tränade och när han väl gjorde det så bodde han i princip däruppe, säger Mona.
Ishallen har varit ett andra hem för Gabriel och eftersom föreningen sköter driften har tillgängligheten i det närmaste varit obegränsad. Det har passat perfekt för Gabriel som tränar och spelar matcher med både A-laget och J18-laget.
Finns det tid över så lattjar han med polarna.
– Vi brukar vi dra ihop ett gäng och köra så jag är väl på isen mellan sju och elva. Något sånt, säger Gabriel.
Fredrik nickar instämmande:
– Så har det alltid varit. Ni drar ihop det själva så det har varit mycket spontanitet. Julafton brukar ni vara hemma, men på juldagen börjar det bli svårt att sitta still. Annandagen är ni alltid på is. Ifjol (2018) på nyårsafton var ni på is i sex timmar. Ni ringde mig när det blev för mycket snö så jag fick åka upp och spola av, skrattar han.
När det inte funnits is har det blivit landhockey på gatan eller skotträning på bakgården.
– Gabbe spelade ju alltid ute på somrarna och ibland tvingade han mig att stå i mål, men när han började skjuta hårdare hade jag inte lust längre. Jag minns något år när vi hittade Gabbe sovande i farstun med inlines och hjälm, skrattar Linnea.
Bara tisdagar är träningsfria.
– Då får man plugga igen det jag missat och sånt som jag inte hunnit, säger Gabriel.
En baksida med att vara lovande i sin idrott är att skolan fått ta stryk de senaste året, med bortamatcher på fastlandet varannan helg.
– Det är tufft i skolan på måndagarna. Dår är man rätt trött, säger han.
Men Högbyskolan där Gabriel går nionde klass har visat stor förståelse och varit samarbetsvillig för att det ska fungera.
Allt har sitt pris förstås så även i familjen.
– Familjen har fått göra uppoffringar. Mona får göra ett stort jobb i att hålla ihop det och vi träffas nästan aldrig. Jag åker direkt till ishallen och kommer hem klockan 22. Sedan har jag oftast lite kanslitjänst när jag kommer hem och då har hon gått och lagt sig. Det sliter emellanåt och det hade aldrig gått att leva så här om vi inte hade en gemensam kärlek till sporten, säger Fredrik.
Mona brukar hjälpa till i kafeterian, men brukar också livesända matcherna på facebook. Det gör att hon åker med på så många matcher som är möjligt.
– Vi äter iallafall ihop och är på samma ställe. Det är rätt skönt när vardagen är tuff, fortsätter Fredrik.
För Gabriel väntar nu det största steget så här långt i livet – både sportsligt och socialt.
Är du nervös?
– När man tänker på det blir man det. Allt är så nytt där, det är inte som här på Hemse, säger Gabriel och ler stort.
Samtidigt är det en stor omställning för vem som helst att lämna tryggheten och klara sig på egen hand.
– Nu kommer jag att få göra allting själv så det blir lite annorlunda. Det är klart att jag kommer att sakna familj, laget och kompisar jag hänger med utanför hockeyn, säger Gabriel Melin som är beredd att betala priset för att drömmen ska bli verklighet.