Två starka profiler i Roma IF, Peter Lindström (till höger) och den glädjestrålande målvakten Kjell Eriksson.
– Vi är ett stort gäng som spelar tvåmål i ishallen varje söndagskväll. Vi brukar få ihop till två femmor i varje lag. Jättekul, säger Kjelle som snart går i pension från sitt jobb som svetslärare.
Han är bara en i raden av gotländska målvaktslegendarer. Ni som följer ishockeyn här på ön har säkert noterat att på just målvaktsposten har Gotland haft flera stora namn.
För ett par veckor sedan kunde ni läsa om 55-årige Peter ”Myrten” Johansson och för bara några år sedan hittade vi självaste Daniel Marmenlind som sista utpost i Visby Roma. Marmenlind vaktar numera målet för Malmö Redhawks i SHL och har även gjort debut i Tre Kronor.
Kjelle Eriksson har däremot blivit kvar på Gotland. Vi träffas i villan på Endreväg i östra Visby där han sedan flera år bor tillsammans med två år yngre frun Eva Bergström. På granntomten hittar vi parets äldste son Hampus Eriksson, 41. Ett år yngre sonen Hannes bor för tillfället på Malta. Både Hampus och Hannes har också ett förflutet som spelare (dock inte målvakter) i Visby Roma.
– Men de la av redan i 20-årsåldern, säger Kjelle.
Du har även fem barnbarn. Idrotter de också?
– Jodå, två spelar ishockey och två innebandy.
Kjelle och Eva (som jobbar i affär) trivs utmärkt i den trevliga och välmöblerade villan.
– Här på Endreväg bor vi perfekt, säger Kjelle som till stora delar själv sett till att huset håller den standard det har idag.
Efter avslutad målvaktskarriär blev Kjell Eriksson tränare i flera olika klubbar.
Även om Kjelle Eriksson har rejäl gotländsk anknytning via tidigare generationer så växte han upp i huvudstaden och började spela ishockey i Nacka SK redan som 10-åring. Och som så många gånger förr, när det gäller ishockey och fotboll, kan det vara svårt att i den åldern få någon att vakta målet, en synnerligen utsatt position.
– Det fattades en målvakt i Nackas pojklag, minns han.
– Men det fanns just då inga benskydd för en 10-åring. Jag fick dra på mig ett par stora skydd som A-laget hade. De där skydden var så tunga att jag tröttnade på att stå i mål efter bara en period…
Men Kjelle gav ändå inte upp målvaktskarriären, kom tillbaka och under några år varvade han att stå i mål och spela ute.
– Det var nyttigt för mig att även spela ute. Då vet man som målvakt ungefär hur målskyttarna tänker och skjuter.
Målvaktskarriären tog ordentlig fart och Kjelle konkurrerade faktiskt om en plats i Stockholms TV-pucklag.
– Men det var inte lätt. Pelle Lindbergh, som är lika gammal som jag, var förstås den givne målvakten.
Kjell Eriksson är en av de allra bästa målvakterna som Gotland och Roma haft mellan stolparna.
Skador och sjukdomar på de ordinarie målvakterna i Nacka SK gjorde att Kjelle fick chansen i A-laget som 1976 slogs samman med Skuru och Atlas Copco till NSA -76. Karriären gick framåt och uppåt och Kjelle visade hög klass mellan stolparna.
Värnplikten 1979-1980 förde Kjelle bort från Stockholm till Visby och A7. Det naturliga steget blev då att spela för Roma IF. Där blev han en hyllad och uppskattad målvakt som låg bakom många viktiga segrar.
Du är bara 1,67 lång. Idag är målvakterna oftast betydligt längre. Vad gjorde dig till en så skicklig målvakt?
– Jag var nog ganska reaktionssnabb och smidig. Min plockhandske funkade också bra.
Svagheter?
Kjelle funderar länga, länge innan han svarar:
– Kanske simmade jag lite för mycket på isen…
Om du fick börja om karriären, vad hade du satsat på då?
– Alla gånger målvakt, en härlig och utmanande position. Visst, ishockey är en lagsport, men samtidigt är det lite individuellt att stå där som målvakt. Utmanande.
Nervös inför match?
– Nej, inte direkt nervös. Men fick man inte det där pirret i magen vid lunchtid var det inte bra.
Kjell Eriksson och Janne Loob poserar efter att Roma IF vunnit en match 1983.
Kjell Eriksson är en av de allra bästa målvakterna som Gotland och Roma haft mellan stolparna.
Kjell Eriksson är en av de allra bästa målvakterna som Gotland och Roma haft mellan stolparna.
Det finfina målvaktsspel Kjelle presterade i Roma gjorde förstås att större klubbar högre upp i seriesystemet hörde av sig. Locktonerna från Vita Hästen i Norrköping, med gotlänningen Torgny ”Toggan” Bendelin som tränare, kunde han inte motstå.
– Vi var på väg till Elitserien, men missade med ett futtigt mål. Torgny har påmint mig om att vi faktiskt var i Elitserien i 15 minuter…
Några år senare gick Vita Hästen i konkurs och fick börja om från början.
Vilken glädje när Kjell Eriksson (till vänster) värvades till Vita Hästen av tränaren Torgny ”Toggan” Bendelin.
Kjell Eriksson vände hem till Gotland efter bara en säsong i Norrköping. Och nu hade det börjat hända saker med gotländsk hockey. Follingbo Flyers och Wisby Islanders ville vara med och konkurrera. Och Kjelle – som sadlade om till tränare - hamnade i Sudrets HC som är en sammanslagning av Hemse, Stånga och Eksta.
– Ett tag var Sudret faktiskt Gotlands bästa lag.
Vad kunde du tillföra som tränare efter alla år som målvakt?
– Ett litet annat sätt att tänka med mer struktur i försvarsspelet.
Kjelle tränade Sudret under flera säsonger och även Visby AIK och Wisby Islanders. Han har även varit med i Gotlands Ishockeyförbund.
– Men där i förbundet gjorde jag ingen större nytta, det behöver du inte skriva, skrattar Kjelle.
Kjelle Eriksson håller ännu igång.
Idag håller Kjelle, som ni läste i ingressen, igång med veteranhockey. Men det finnas också annat som drar till sig intresset för 65-åringen. Huset behöver förstås sin omvårdnad, sommarsemestern med Eva och husbilen är alltid uppskattad, golf och segling (egen båt) hinner han också med. Gotska GK är klubben och varje tisdag kväll under säsong halas klubborna fram.
– Jag har faktiskt varit nere på 9 i handicap, men nu på gamla dar är det 18 som gäller.
Gott så.