Fredag, klockan 16:54. Visby Roma har snittat 880 åskådare under säsongens tre inledande hemmamatcher trots att spelet i stort hackat.
Nu är det dags för en ny hemmamatch och förhoppningsvis kommer också den första tre poängaren för året i Visby ishall.
Peter Gimstedt, 74, är redan bänkad på sin stol i kafeterian. Han har följt laget drygt 30 år och missar sällan en match.
För honom fyller ishockeyn och Visby Roma en social funktion.
– Vad ska jag sitta hemma ensam för? Det är så ensamt så då är det mycket roligare att vara här och träffa människor, säger han.
Född på Södersjukhuset i Stockholm och därefter har han flyttat runt på flera olika platser innan han slutligen landade på Gotland.Det var också så han hamnade på sin plats.
– Killarna som spelade då. Lasse Bond, Ingemar Britts, bröderna Björklund (Peter och Stefan)... dom ville inte att jag skulle sitta hemma själv utan ville ha mig här. De kollade alltid upp om jag var på plats.
För Peter har ishallens kafeteria blivit ett andra vardagsrum och han pratar med de flesta. Den här kvällen har han en Visby Roma-keps som han fick av laget i födelsedagspresent. Alla spelare har signerat den.
– Jag känner mig alltid välkommen här och tycker att det är kul. Jag brukar hjälpa till att vika matchprogrammen, säger han.
Jan Tidblom, 66, kommer förbi. Han är alltid på plats klockan 17.
– Jag tar en fika och snackar lite med Peter, säger han.
Han har varit med ännu längre.
– Jag har varit med här sedan första dagen när de byggde ishallen. Jag tror att jag har sett någonstans mellan 80 och 90 procent av alla Romas matcher. Jag brukar missa en eller två matcher per säsong. Jag har barn på fastlandet och det är därför jag missar några matcher, säger han.
Han, precis som Peter har sin fasta plats i hallen. I Jans fall är det högst upp bakom sittplatsläktaren och i linje med nedre blålinjen.
– Jag stod i klacken tidigare, men sen blir man äldre och orkar inte gapa och skrika lika mycket. Vi brukar vara några gubbar som står där, säger han.
Vad är det som gör att du kommer fredag efter fredag?
– Framför allt ett stort hockeyintresse. Hade Sudret spelat här hade jag nog sett dom också. Men det är inte bara hockeyn utan en social grej med sällskapet på läktaren och så. Det betyder en hel del för mig.
Han berättar att han följde Roma IF redan under åren på uterinken i Roma.
– Jag minns att jag som 16-17-åring brukade lifta ut till Roma. Mitt första hockeyminne var DM-finalen mellan Visby IF och Visby AIK. Det var bäst av tre matcher och alla slutade 4–3. Visby AIK vann till slut.
Långt senare skulle Visby AIK och Roma IF bli ett och en som var högst bidragande till sammanslagningen var Christer Eneqvist, pensionerad yrkesofficer som höll i de inledande samtalen mellan klubbarna.
– Det var ingen lätt väg, säger han med ett skratt.
– Men det blev ganska bra till slut. Jag minns att Roma och Visby AIK gick in med 50 000 kronor vardera, sedan lånade de ut ytterligare 50 000 var. Sedan sålde vi själva sponsring för 300 000 så en halv miljon var vad vi gick in med, säger Christer Eneqvist.
I dag ser han till att hemma- och bortalag, liksom viphyllorna alltid har kaffe att tillgå. Och ingen hockeymatch utan Christers publikgiss på pressläktaren.
Varför gör du det här?
– Jag måste ju ställa upp eftersom jag är så skyldig till att det blev så här, skrattar han samtidigt som han med två stora termosar ger sig iväg.
Klockan har passerat 18.30 och då är det proppen ur vid insläppet. Nu kommer alla och kön ringlar sig lång.
Precis innanför till höger står som alltid Marianne Stuxberg som en värdinna.
Ikväll är det extra hektiskt eftersom klubben efter några veckors försening fått de nya säsongskorten. Årets upplaga pryds av lagkaptenen Mikael Adamsson.
Marianne känns inte som den stressiga typen och är också en av de verkliga eldsjälarna i föreningen. Faktum är att i stort sett hela familjen i praktiken involverad på ett eller annat sätt.
Vad har du för roll?
– På matchdagarna tar jag hand om matcharrangemanget och ser till att det finns folk i sekretariatet för det är väl en 20 personer som jobbar varje match. Jag bokar domare, ser till att de kommer hit och har boende. Sedan hjälper jag klubben med bokföring.
Wow, det går åt en del tid förstår jag.
– Det är klart att jag lägger jättemycket tid. Jag vet inte exakt, men mycket tid är det. Samtidigt hade jag inte gjort det om jag inte kände att det var värt den.
Marianne gör också sitt elfte år i styrelsen och alla timmar är ideella.
– Men det ger dig en stor glädje tillbaka att komma hit och träffa allt folk. Du kan gå från jobbet jättetrött och känna dig orkeslös. Sen kommer du hit och när du går hem är du oftast väldigt glad. Även om laget förlorat går man oftast hem med en bra känsla.
På fredagkväll är de där igen.