Johan Sjöquist har etablerat sig som hockeytränare i de europeiska alpligorna.
Det bor knappt 7000 invånare i den lilla bergsbyn Vipiteno i norra Italien, men under pågående högsäsong rör det sig betydligt fler människor på gatorna.
Många är här för att åka den alpina skidåkningen och liftarna ligger bara ett par minuters promenad från stadskärnan.
Sedan ett par veckor tillbaka råder det också hockeyfeber efter att byns lag Wipptal Broncos för första gången sedan Alpligan (AHL) startade tagit sig till slutspel.
– Intresset är stort och många är exalterade över vår säsong. De har inte varit så vana vid framgångar härnere, säger lagets gotländske tränare Johan Sjöquist med förflutet i såväl Visby Roma som Sudret.
Hemmamatcherna spelas i ett tält som rymmer 700 personer efter att taket på Weihenstephan Arena gett vika efter ett kraftigt snöfall häromåret.
Wipptal Broncos spelar för närvarande fortsättningsserien efter att ha slutat fyra i grundserien.
I fortsättningsserien spelar man om hemmaplansfavör slutspelet och Broncos toppar för närvarande ligan med två segrar efter två omgångar.
– Vi hade en tyngre period i slutet av förra året då vi förlorade fem matcher i rad, men vi vände runt det och har nu sex raka segrar i ligan, säger Johan Sjöquist.
Själv trivs han utmärkt i sin nya miljö.
– Allt hänger ihop och när hockeyn går bra så trivs jag även bra utanför.
Parallellt med ligaspelet har Broncos deltagit i italienska mästerskapet som avgörs i cupform.
– Vi föll i semifinal mot Cortina i två raka matcher, båda efter overtime så det var lite surt, men också lärorikt för oss.Men det viktigaste är ändå Alpligan och vårt mål är att gå hela vägen i år. Det är tufft men vi har ett bra lag så det är fullt möjligt.
Att klubben blivit en titelutmanare har inte bara att göra med Sjöquists ankomst utan klubben har också gjort en större ekonomisk satsning.
Johan Sjöquist har infört en helt ny träningskultur och ställt högre krav på spelarna än tidigare.
– Vi tränar hårdare fys än vad de någonsin gjort tidigare och det krävs för att spela min typ av hockey. Jag tycker att spelarna tagit det bra. Alla drar sitt strå till stacken och accepterar sina roller.
Hur var den fysiska statusen på spelarna när du kom?
– Den var ändå god. Klubben heltidsanställde en fystränare i april som kört med dom hela tiden.
När Johan Sjöquist skrev på för Broncos så var det för en säsong, men redan nu vill klubben förlänga avtalet.
– Jag har haft samtal med klubben om en fortsättning, men jag har tryckt på också att jag vill vänta och se hur det går i slutspelet sen får vi ta det därifrån.
Själv har han förhoppningar om att landa ett tränarjobb på en högre nivå.
– Antingen i högstaligan härnere eller högre upp i Sverige. Hockeyn här är lite mer intressant för mig och därför siktar jag på att ta ett lag på högre nivå. Det är helt andra ekonomiska resurser till att bygga lag i IceHL (Ice Hockey League) och det är svårt att komma in där. Jag försöker jobba så hårt jag bara kan härnere och vi har vänt om något som varit mediokert till något bra. Vi får se vad det räcker till.
Johan Sjöquist har hunnit skapa sig ett namn i trakten efter sina år i Vienna Capitals organisation (Österrike).
– Men det är mycket som ska stämma och sedan ska man ha lite tur också. Det är väldigt många duktiga coacher som slåss om jobben. Allt handlar om resultat annars ryker man.
Men du tillhör de få tränare som aldrig fått sparken?
– Nej. Inte än haha. Jag har en kompis i Österrike som säger att alla behöver gå igenom den processen, men jag vet inte om jag är så sugen. Skönt om man kan undvika det.
Under vintern har det ryktats om att Sjöquist skulle vara aktuell för en återkomst och coachjobb i Vienna Capitals.
– Det stämmer inte och det finns inget på bordet. Jag är bra kompis med deras general manager och vi pratar ibland, men mer än så är det inte.
Hockeyn på hemmaplan följer han med stor nyfikenhet och framför allt Sudret.
– Jag försöker se så många matcher jag kan med Sudret och pratar då och då med Tom Lindström. Senast i dag faktiskt. Jag hoppas verkligen att de klarar sig kvar för det är väldigt svårt att ta sig upp igen. Jag tror att det är oerhört viktigt för gotländsk hockey att ha Sudret i hockeytvåan.