Sett till statusen som grundmurad toppnation i världsishockeyn är det förvånande att konstatera Sveriges facit i JVM-sammanhang är förhållandevis skralt.
Det första guldet vann juniorkronorna 1981, men sedan dröjde det över 30 år innan det var dags igen.
Under de tidiga morgontimmarna den 6 januari 2012 togs det andra, och senaste, guldet i Calgary. Anföraren på isen för tio år sedan? En viss Johan Larsson från Lau var lagkapten och lyfte pokalen efter att Ryssland besegrats i en numera klassisk övertidsrysare.
Det är redan tio år sedan, Johan.
– Det känns lite konstigt att det gått så fort, men tiden går ju snabbare än man tror. Jag följer fortfarande turneringen men har inte lika bra koll på JVM-spelarna nu som för några år sedan, så på så sätt märker man att man är lite längre från det, säger Johan Larsson.
Vad kommer du ihåg från turneringen?
– Det är flera goda minnen. Redan från lägret innan när man vet att man ska dit. Att det spelades i Kanada var häftigt, med en helt annan inramning. Det märktes när vi kom dit hur stort det är där. Jag hade förmånen att ha varit med året innan i USA så jag hade lite koll på hur allt gick till.
Sverige spelade samtliga matcher i Calgary och biljetterna till arenan Saddledome var slutsålda redan i gruppspelet, med en publikkapacitet på 19 289 åskådare.
– Det var häftigt att spela i en fullsatt NHL-arena, även när vi spelade mot Slovakien i gruppspelet.
Det gick dock inte som på räls från start till mål i turneringen för de blivande världsmästarna.
– Vi hade det lite krångligt framåt i turneringen. Vi gick direkt till semifinal från gruppspelet, men vi vann ju inte överlägset hela tiden.
I sista gruppspelsmatchen mot Ryssland var Sverige i underläge med 0–3 inför sista perioden. I upphämtningen som följde assisterade Johan till de två första målen, och Sverige vann till slut med 4–3 efter förlängning.
– Det var lite strul, men vi vann gruppen tack vare den vändningen.
I semifinalen var Sverige sedan riktigt illa ute mot Finland. På nytt var man i underläge inför den tredje perioden, denna gång med 0–2.
– Det krånglade en del, vi förde alltid spelet men hade svårt att göra mål.
I tredje perioden assisterade Johan till William Karlssons reducering i powerplay och var sedan på isen när turneringens skyttekung Max Friberg satte den förlösande kvitteringen med mindre än två minuter kvar. Friberg avgjorde sedan straffläggningen som tog juniorkronorna till final.
– Vi trodde på oss själva även när vi låg under med 2–0, man har ju slagit Finland flera gånger tidigare och vi kände att vi var bättre än dem. I straffar kan det väl i och för sig gå hur som helst, men vi hade det mentala övertaget och kände att vi skulle vinna när det blev straffläggning.
I finalen väntade sedan Ryssarna igen, sedan de slagit Kanada med 6–5.
– Vi trodde att det skulle bli Kanada i finalen kommer jag ihåg, men ryssarna tog det. Ryssarna ledde stort men sedan kom Kanada tillbaka och det var nära på slutet har jag för mig.
Vid en överblick vilka spelare som fanns med i den här turneringen vattnas det i munnen på den hockeyintresserade. Vi återkommer till det svenska och ryska lagen, men Kanada kom på hemmaplan till spel med namn som Dougie Hamilton, Mark Stone, Jonathan Huberdeau och Mark Scheifele. Juniorkronorna ställdes aldrig mot Kanada i själva turneringen, men slog dem i en träningsmatch i Edmonton inför.
Vad har du för minnen från finalen?
– Jag kommer ihåg den väl. Jag tycker vi var klart bättre än ryssarna i matchen men vi lyckades inte få in pucken. Sedan blev det lite nervigt i tredje när de hade något powerplay och så. Det blev lite mer dramatik än vad det borde ha varit.
Sverige vann skottstatistiken med 58–17 men finalen förblev mållös efter 60 minuter, den svenska målvakten Johan Gustafsson gjorde en prakträddning i slutsekunderna, och matchen gick till sudden death.
– När det blev förlängning kände vi att vi hade dem, de hade jobbat hårt i försvaret och kändes trötta.
Det avgörande målet i förlängningen har blivit en modern klassiker, när Mika Zibanejad bryter in från höger och lyfter in en backhand bakom den storspelande ryske målvakten Andrei Makarov. Eufori utbröt, i SVT:s sändning hakade det upp sig för expertkommentatorn Mikael Renberg som gång på gång ylade "Sverige är världsmästare!".
På isen var Johan Larsson förste man fram till målskytten för att jubla.
– Jag var på väg för att byta, när jag kommer till båset så ser jag att han blir fri så då stannar jag upp och ser att han gör mål. Från det ögonblicket så är det bara kaos, säger Johan Larsson och skrattar.
Som lagkapten var det Johan som fick äran att åka fram vid prisutdelningen och ta emot pokalen.
– Man hade ju sett när andra lag vunnit, så jag försökte väl vara lugn och göra som dem, man ville ju inte göra bort sig, säger Johan med ett skratt.
– Det var häftigt att få göra såklart. Jag fick lyfta den, men vi hade en bra grupp med ledare i laget. Det var ett kul gäng.
Men det är väl ändå en stolthet att det var du som var utsedd till lagkapten?
– Ja, såklart. Det är en ära, speciellt som det var spelarna som plockade ut kaptenen. Jag blev kapten redan på sommaren innan så det var väl ingen skräll, men eftersom jag hade haft rollen hela året så var det kul att vara det även i mästerskapet.
I den ryska laguppställningen fanns nutida storstjärnor som Andrei Vasilevsky, Nikita Kucherov, Yevgeni Kuznetsov och Nikita Gusev.
– Kollar man på deras lag så hade de många bra spelare. Men det hade vi med.
Ja, i den här upplagan av juniorkronorna är det väldigt många som gått vidare till att ha fina NHL-karriärer. Utöver Johan Larsson och Mika Zibanejad innehöll laguppställningen namn som Oskar Klefbom, John Klingberg, Jonas Brodin och Patrik Nemeth på backplats. Framåt hittar vi Filip Forsberg, William Karlsson, Rickard Rakell, Viktor Rask och Joakim Nordström.
– Det är många som blivit stjärnor. Och av de som inte nått NHL är det många andra som haft fina karriärer i Europa. Laget var bra sammansatt, vi kom ihop fint som grupp med många bra karaktärer. Vi var inte det skickligaste laget men vi var väldigt svåra att slå och det var våran bästa egenskap.
I Sverige var uppmärksamheten runt JVM-triumfen stor.
– Vi hade inte riktigt koll på hur stort intresset var i Sverige när vi var där i Kanada. Man tänkte att det var tidsskillnad och att vi spelade mitt i natten. Det var först när vi kom till Sverige vi började inse vilket tryck det hade varit här.
– Det blev besök hos kungafamiljen, firande i Kungsträdgården... Det var verkligen hela paketet. Sedan höll det där i sig ett tag, även om det var tillbaka till vardagen i Brynäs så blev man tackad med blommor inför matcherna på bortaplan. Jag spelade inte särskilt bra månaden efter, det var en ganska rejäl urladdning.
Senare på våren vann Brynäs SM-guld och Johan spelade VM med Tre kronor, tillsammans med spelare som Henrik Zetterberg, Daniel Alfredsson och Niklas Bäckström.
Det blev ju rätt bra senare på säsongen ändå.
– Haha, ja det var på't igen direkt.
Vad har den här turneringen spelat för betydelse för dig och din karriär?
– När man tänker tillbaka på det så var det en fantastisk tid, då hockeyn var helt i fokus. Det var inga pengar inblandat, utan det häftiga var att bara få vara med om det. Det är också det sista man gör som junior, med spelare som man spelat med och mot i flera år upp genom juniorleden. Det är sådant man kommer ihåg, sen är det kul att se vilket intresse det blivit runt jul och nyår varje år. Det är ju roligt att se på JVM för det händer väldigt mycket, och Sverige är alltid med i toppen.
Nu, tio år senare, var JVM tillbaka i Alberta-provinsen i Kanada. Dock kunde inte mer än ett par omgångar i gruppspelet spelas innan flera fall av covid 19 konstaterades och turneringen avbröts.
Johan lider med spelarna i årets upplaga som fått JVM-upplevelsen förstörd.
– Det är verkligen inte kul. Det är som sagt det sista man gör som junior innan man går vidare med sitt på olika håll, så det är väldigt tråkigt. En stor turnering som spelas i Kanada som man kan gå långt i, jag lider såklart med dem, säger Johan Larsson.