En av Hlib Tkachs främsta egenskaper på isen är den rappa skridskoåkningen.
Sedan Visby Romas säsong drog igång har Hlib Tkach allt som oftast återfunnits uppsatt som sjundeback i laguppställningen. I tre matcher fick han chansen i en kedja tillsammans med Oscar Sohrner och Albin Svedin när William Erenrot var skadad. Framför allt i hemmamatchen mot Segeltorp var han framträdande och tog sig fram till en handfull högkvalitativa målchanser. Han gjorde det mesta rätt fram till att det var dags att sätta pucken i nät, då var det dock som förgjort och han förblev mållös.
– Vi har väl inte haft någon spelare som haft så många rena målchanser, jag vet inte hur många det var. Det är kul att se att vi har några som kommer och att truppen är lite bredare, det är viktigt, säger Visby Romas tränare Hans Särkijärvi.
Han fortsätter med en mer ingående beskrivning av Tkach som spelare.
– Det är en smart spelare med bra skridskoåkning, vältränad. Han har fortfarande en resa att göra för att komma upp på högsta nivå här och kanske ta en ordinarie plats. Han har en väldigt bra inställning, har varit med hela sommaren och tränat bra. Missar aldrig en träning och vill spela hela tiden. Just nu växlar han mellan Sudret och Visby Roma för att få så mycket matchtid som möjligt, vilket är precis vad han behöver. I Sudret får han också en annan roll med andra minuter än vad han kan få här. Han tar kliv i utvecklingen.
Träningen är nyss avslutad i Visby ishall. Hlib Tkach tillhör de yngsta i laget vilket innebär att han tillsammans med Emrik Söderström och Adam Andersson fick stanna kvar för att samla ihop puckarna och flytta målburarna när resten av laget lämnar isen. Tio minuter senare hälsar han glatt och slår sig ner vid ett av borden i ishallens kafeteria.
Hlib (uttalas Gleb) förstår mycket av svenskan som talas men känner sig inte bekväm med att själv prata svenska, så intervjun görs på engelska.
När inhoppet med Sohrner och Svedin högre upp i laghierarkin kommer på tal så spricker Hlib upp i ett stort leende.
– Det känns toppen, det var väldigt roligt. Men det spelar ingen roll om jag får spela där eller som back, jag skulle ställa mig i mål om jag blev ombedd. Jag gör bara mitt bästa och spelar mitt spel, det är allt, säger 20-åringen och fortsätter:
– De är skickliga spelare, det gick rätt bra för mig i spelet och jag njöt verkligen av matchen mot Segeltorp. Det var min första med laget här i Visby ishall och atmosfären var härlig.
För två år sedan var Hlib faktiskt i Visby Roma en säsong, då spelade han i J18- och J20-lagen. Han är nu tillbaka efter att ha tillbringat två säsonger i Nacka, varav en blev rumphuggen på grund av coronapandemin.
– Förra året blev det spel i deras J20-lag och åtta matcher i division 2. Under förra säsongen hade jag planer att åka hem och spela i Ukraina när säsongen tog slut, men sedan förändrades allt på grund av kriget. Då visste jag inte alls vad som skulle hända med mig, med det här året och säsongen. Jag var i Stockholm och hade ingen aning om vad jag skulle göra eller vad som skulle hända med min hockey.
Då kom de tidigare kontakterna på Gotland välbehövligt till pass.
– Jag är väldigt tacksam mot Visby Roma för hur de har hjälpt mig, och i synnerhet Niklas Harlevi som har hjälpt mig väldigt mycket. Han har betytt jättemycket.
Snart var han tillbaka i Visby igen.
– Jag kom hit i första hand för att jobba och i andra hand för att ha ett ställe att bo på. Här är situationen bättre, på sommaren finns det massor av jobb och jag jobbade dubbelt i nästan tre månader. För mig och familjen var det bästa alternativet att komma hit, det löste sig på bästa tänkbara sätt.
Och enligt rapporterna så försäsongstränade du hårt i somras.
– Haha ja det var körigt och jag hade inte ens tid över till att prata med någon på sociala medier. Jag kunde jobba bortåt 19 timmar, träna en timme och sova fyra timmar på ett dygn. Det var väldigt tufft, men samtidigt gav det väldigt bra livserfarenhet. Och det hjälpte mig att glömma alla problem där hemma, att fokusera på jobb och träning.
Att hålla sig upptagen är det som fortfarande fungerar bäst för Hlib för att inte fastna för djupt i oron kring situationen i Ukraina.
Eftertvå säsonger i Nacka återvände Hlib Tkach tidigare i år till Visby Roma.
Att beskriva sig själv som spelare känner han sig inte så bekväm med att göra.
– Det är jättesvårt, andra gör det bättre. Men jag tror att en av mina styrkor är att läsa spelet. Det gör kanske att jag inte har några stora problem med att sitta bänkad och sen få hoppa in några byten, jag tror att jag kan anpassa mig oavsett vilken roll eller formation det gäller.
När målsättningen som ishockeyspelare kommer på tal känner han sig oviss.
– Vi får se. Just nu är det min tuffaste tid i mitt liv hittills, jag kan inte se min framtid. Jag vet inte hur det ser ut om en månad och än mindre längre framåt, det är väldigt tufft. Gällande ishockeyn så får vi se, jag gör alltid mitt bästa.
Han säger att det är helt okej att tala om det pågående kriget i Ukraina om Rysslands angrepp.
– Ja självklart, folk måste få veta vad som pågår.
Sedan i somras bor hans mamma och lillebror med honom på Gotland. Även hans mormor var här under sommaren men befinner sig nu i Lettland där hon bor hos en av Hlibs kusiner.
Hlib Tkach
Samtidigt som intervjun görs är Hlibs lillebror igång och tränar med Visby Romas U14-lag nere på isen.
Deras far är kvar i Ukraina och strider för nationens frihet.
– Han är i det militära nu och slåss för Ukraina. Jag är väldigt stolt över vad han gör.
Hur ofta har ni kontakt med varandra?
– Mamma pratar med honom för det mesta, jag pratar med honom ibland. När jag pratar med honom säger han hela tiden att allt är okej.
Pappan befinner sig i norra delarna av landet, nära gränsen mot Belarus. När Ryssland i slutet av februari angrep Ukraina vändes tillvaron för den ukrainska befolkningen tvärt upp och ner, så givetvis även för Hlib.
– Jag kommer aldrig att glömma den 24 februari, det är den värsta dagen i mitt liv. Jag har inte ord för att beskriva hur jag kände mig då. Just nu mår jag mycket bättre, men det varierar upp och ner beroende på situationen.
Hlib skruvar på sig, fäster blicken i bordsskivan och säger efter några sekunders betänkande tystnad:
– Jag kan inte riktigt beskriva mina känslor. Det är en ständig berg- och dalbana, ena dagen känner jag hopp och nästa känns det mycket värre.
Han uttrycker tacksamhet för de stödinsatser som görs från andra länder, men kan också känna att det behövs stöd från omvärlden som sträcker sig längre än materiel och pengar för att få stopp på den pågående situationen.
– Det är inte normalt att ha krig i ett land, alla måste hjälpa till att stoppa den ryska aggressionen.
Hur nära följer du händelseutvecklingen i Ukraina?
– När jag tittar på nyheterna så oroar jag mig för mycket och blir deprimerad, då vill jag inte göra något. Inte jobba, inte spela hockey. Men när det händer något större så tittar jag. Men för ukrainare är det redan normaliserat att det sker raketattacker i Charkiv till exempel, vilket är galet. Folk går till jobbet, mina vänner spelar hockey där och fortsätter med vardagen, vilket attackerna nu är en del av.
Han tror inte att något slut på kriget är nära förestående.
– Jag tror att det kommer ta två eller tre år snarare än två eller tre månader, säger Hlib Tkach.