Adam Eriksson, 31, till hör de stora profilerna i Visby Roma-historien.
Hans 341 matcher i klubben är det bara Tommy Dehlin (369) och Micke Adamsson (434) som toppar.
– Jag kom hit 2011. Nu har också brorsan, mamma och pappa flyttat hit så det har blivit mitt hem, säger Adam Eriksson.
Uppvuxen i Örnsköldsvik är det lätt att fastna för hockeyn och i plantskolan Modo fick han den bästa av hockeyutbildningar.
Som sistaårsjunior delade han omklädningsrum med den store Peter "Foppa" Forsberg och måltjuven Markus Näslund som båda var tillbaka för att sluta cirkeln efter långa och sagolika NHL-karriärer.
– Det var spelare du sett upp till under alla år så det är klart att det var coolt att sitta i samma omklädningsrum. Det var ju det enda lag jag drömt om att spela för, säger Adam Eriksson som gjorde ett mål i sitt första byte i SHL.
Det blev några matcher till, men inte något A-lagskontrakt och efter en säsong i hockeyallsvenskan gick flyttlasset till Visby där han med sitt uppoffrande centerspel och intensiva skridskoåkning snabbt blev en publikfavorit.
– Jag trivdes direkt här och det är klart att man ville spela högre upp, men till någon annan klubb i hockeyettan har jag aldrig velat.
Nio säsonger blev det i klubben innan han 2019 meddelade klubbledningen att han var färdig.
– Jag kände mig klar. Jag fyllde jag 30 och började ett nytt jobb. Mina kompisar började lägga av och det var inte lika kul längre.
Pandemin gjorde beslutet ännu lättare. Sista matchen blev playoff-mötet med Troja-Ljungby hemma och när säsongen några dagar senare avbröts nere i Småland var det en slags lättnad.
– Jag har inte saknat hockeyn och det heller inte funnits något att längta tillbaka till när världen såg ut som den gjorde. Att åka runt i Stockholmsförorter och spela inför tomma läktare är inte drömmen direkt.
André Lundholm, sportchef i Visby Roma, pejlade ändå läget kring en comeback för ett år sedan, men då fanns det inte på kartan.
Ett år senare var känslan en annan.
– Jag blev sugen. Jag vill tävla igen och känner ett sug efter att ta ut mig. När suget fanns var det ganska lätt att säga: "jag kan testa".
– Efter att jag klev av isen har jag inte varit tillbaka och det hade gått 19 månader när André ringde. Jag sa att jag ville testa att åka lite innan jag bestämde mig. Skridsko- och klubbteknik sitter rätt snabbt, men det var jobbigt med korta intervaller är annorlunda. Jag är lite seg i vändningarna och inte lika explosiv som jag var, men jag tror att det ska funka. Jag är 31 år och lite smartare nu.
I förra veckan skrev han på ett kontrakt som sträcker sig november ut till att börja med.
– Nu kör vi en månad sen får vi se hur det känns. Första målet är att hjälpa laget till allettan sedan får vi se.
Vilken roll kommer du att få?
– Det finns ingen uttalad, men en av centerplatserna, men jag har inte skrivit på för att göra 2–3 byten som någon slags utfyllnadsspelare. Är jag med så är jag det fullt ut och då vill jag spela så mycket som möjligt. Nu är det upp till mig att bevisa att jag håller måttet.
Comebacken väntas ske i söndagens match mot Enköping. Fredagens holmgång med Väsby missar han eftersom han är bortrest med jobbet.
– Det blir kul och spännande. Det är många nya ansikten, men många är ju kvar i klubben som Eva (Werkelin) och André (Lundholm). Det är samma tränare (Hans Särkijärvi) som när jag slutade sist och jag har spelat ihop med Fredrik Sandberg, Martin Lindberg och Erik Palm tidigare.