Vindkraftverket snurrar lovande intill Hellvi kyrktorn som sticker upp långt där borta på andra sidan Fardume träsk. Isen ligger blank och gråsvart, utan någon snö. Minusgraderna känns i kinderna när sydostvinden friskar i ute på de frusna vidderna.
– Hoppa på, säger Gunnar Åkerblom och skotar in seglet.
Isjakter är enmansfarkoster, men sittande på ett stag klamrar jag mig fast i riggen och åker med. Snabbt accelererar isjakten och fartupplevelsen är enorm.
– Man svävar i väg ut på isen. Det är en fartkänsla och en frihetskänsla som inte går att beskriva, säger Gunnar Åkerblom, och berättar om havsörnar han haft hängande över sig nyfiket kikande ner på honom i isjakten.
Allt började på 1980-talet när Gunnar och kompisen Lasse Ljung i Valleviken blev nyfikna på hur det skulle kännas att åka isjakt. De gjorde varsitt hemmabygge, i aluminium med träsitsar och optimistjollesegel.
– Vi höll på och byggde en vinter och blev klara i början på mars. Då fanns det ingen is här på Fardume eller på Bäste träsk, säger Gunnar Åkerblom.
Men på Tingstäde bar isarna. Vid badstranden riggade de seglen och i de kraftiga kulingvindarna for de som projektiler över träsket bort mot Hejnum.
– Det gick så in i bomben. Vi var helt skakis efteråt, säger han.
I dag finns sex isjakter på Fardume. De flesta har byggt sina jakter själva, efter modellen ”Isabella”. Medar och metalldelar har beställts på nätet, tillsammans med ritningar. Resten av konstruktionen är i trä. Segelytan är fem kvadratmeter och uppåt.
Krister Hafdell i Valleviken halkade från början in i gänget av sociala skäl.
– Man var lite ensam när man inte hade isjakt, säger han.
I dag kör han med ett segel på mellan sex och sju kvadrat, men det finns de som har ett segel för varje vind. En mast och ett gammalt segel från en vindsurfingbräda duger bra.
Så fort isen är bärkraftig nog åker isjakterna fram. Fardume brukar frysa först, sedan Bäste träsk.
– Ligger isen så kör vi även ute på Valleviken, det brukar hända ungefär vartannat år, säger Krister Hafdell.
För några år sedan blev Gunnar Åkerblom pensionär, efter att ha jobbat som lärare på Fårösundsskolan. Han åker så ofta han kommer åt, och hoppas varje vinter att isarna ska bära.
– Utan isjakt skulle vintern kännas väldigt tom, för det är något att se fram emot när hösten är grå och deppig, säger han.
Men gänget har ett par regler. Flytväst, isdubbar och helst överlevnadsdräkt, om oturen skulle vara framme och någon går igenom. Och framför allt, att aldrig åka ut ensam.
– Man kan välta och skada sig. Men isen är tjock och fin nu, så den behöver man inte vara rädd för, säger Gunnar Åkerblom.
På söndag hålls VM, Valleviksmästerskapen, i isjakt på Fardume.
– Det kan bli masstart eller flera olika race. Vi får se hur många som kommer, säger Krister Hafdell.
För publiken är det som att se en vanlig segeltävling på sommaren, fast betydligt kallare.
– Det ska gå fort. Det är inte kul när det inte finns någon vind och man blir strandsatt, säger Krister Hafdell.
Broms finns inte, man styr med fötterna och enda chansen att få stopp på ekipaget är att styra upp mot vindögat.
Gunnar Åkerblom lovar att den som vill prova på ska få göra det i samband med kappseglingen på söndag. Han lämnar över jakten i mina händer. Med skräckblandad förtjusning känner jag vinden suga tag i seglet. Det är som att segla till havs, men med ännu mera fart.
– Isen ger inget motstånd och vi har varit uppe i över 70 kilometer i timmen, säger Gunnar Åkerblom.