Där har ni Grötlingbosorken Rune Larssons karriär i ett litet nötskal. Rune är en legend bland fotbollsdomare även utanför Gotlands gränser – till och med på Fårö där han och frugan Birgit bor varje sommar.
Rune har hunnit bli pensionär – fyllde 67 år för några månader sen. Men fotbollsintresset finns sannerligen kvar. I nästa månad bär det av till London med några gamla domarkompisar där fem matcher på sex dagar redan är inbokade.
– Jag gillar verkligen den engelska fotbollen, säger Rune utan att tveka.
Så här ser Englandsäventyret ut:
Lördag: Brentford–Millwall, söndag: Crystal Palace–Manchester City, måndag: Sheffield United–Arsenal, tisdag: Queens Park Rangers–Reading och onsdag: Fulham–Luton.
Fredag fanns ingen match inplanerad den augustidag vi träffas i Visby.
– Kanske hittar jag någon match att klämma in också där, säger Rune och skrattar.
Rune slutade som allsvensk domare för 20 år sedan, 1999 alltså. Då hade han dömt 202 matcher i landets högsta serie. Det var den tidens rekord!
För dagens unga fotbollsspelare är han troligen inte ett särskilt känt namn. Fast det finns en sak som för alltid gör Rune Larsson odödlig och fortfarande aktuell - hans bok ”Domaren som gjorde mål” som sålts eller skänkts i närmare 3000 exemplar.
– Under mina veckor på Fårö nu i sommar är det faktiskt några som frågat efter boken, säger Rune inte utan viss stolthet.
Domaren som gjorde mål? Undrar vän av ordning. Men det är faktiskt helt sant även om det var i en träningsmatch på självaste Råsunda mellan Runes klubb Essinge (topplag i dåvarande division 3) och allsvenska AIK. AIK gick just då (1979) dåligt i allsvenskan och behövde spela ihop gänget mot ett lag från en lägre division. Rune var både ordförande och spelare i Essinge IK. Och domare. Han fick döma matchen som blev verklighet med mycket kort varsel:
Vi citerar delar ur hans bok där han med egna ord beskriver den unika och märkliga händelsen:
”Vid ställningen 3–1 till AIK kom AIK i en snabb kontring tre mot två. Den finländske landslagsmannen Jyrki Nieminen slog ett väl avvägt inlägg avsett för Ove Rübsamen. Jag kom också i full fart och fick plötsligt ett infall, kastade mig raklång i luften och med en perfekt träff nickade jag in bollen stenhårt i ena krysset. Det blev knäpptyst. Jag reste mig upp och blåste en hård signal. Sen rusade jag till mittlinjen och blåste en ännu hårdare signal och pekade bestämt på mittpunkten. Va fan gör domaren sa Björn Lundberg i AIK”.
Rune godkände sitt eget snygga mål, därmed 4–1 till AIK.
– Vet egentligen inte varför jag gjorde så, det blev bara så, säger Rune idag och slår ut med händerna. Det där målet är ju i alla fall något som publiken kommer att minnas.
Men det var kanske inte helt fel. Det skulle behövas lite mer bus och upptåg också i dagens allvarliga fotboll där pengarna styr över glädjen.
”Om du läser boken och inte skrattar gott några gånger så är det antingen synd om dig eller om mig. Boken är skriven för att roa” som Rune själv skriver på sista sidan.
Hans lättsamma bok på 119 sidor innehåller så mycket mer än den där händelsen på Råsunda. Allt från uppväxten i Grötlingbo till dömning på allra högsta nivå. Däremellan små udda händelser. Som läsare imponeras man av Runes otroliga minne.
– Jodå, jag har ett riktigt bra minne. Vi hade en klassträff nu i somras och jag kommer ihåg mycket från de allra första klassåren för nästan 60 år sedan som mina klasskompisar inte minns.
Rune Larsson växte upp i Grötlingbo på södra Gotland. Mamma Ingrid och pappa Evald hade inget större idrottsintresse.
– Men jag hade ett brinnande intresse för fotboll. Första gången pappa såg mig i en match var jag 15 år, minns Rune. Men redan när jag var 11 spelade jag med tre år äldre grabbar i IF Hansa och jag gjorde tre mål i min första match, det var mot Stånga IF.
Efter spel i IF Hansa fram till 18 års ålder blev det ett par säsonger i Hoburgs division 4-lag innan han valde Visby AIK i en säsong.
– Enda klubbytet jag ångrar. Inget fel på klubben, men jag passade inte in.
Under sin aktiva tid på Gotland hann Rune också med tre matcher i Gotlandslaget, mot Öland och Småland. Han återkommer under vår träff i Almedalsbiblioteket flera gånger till sin svaghet som spelare:
– Jag var alldeles för långsam, förstod tidigt att jag inte kunde bli en elitspelare. Försökte kompensera det med att vara hyfsat brytsäker, bra på huvudet och en pådrivare. Var nästan alltid lagkapten i mina lag.
Bordtennis var en annan sport som låg Rune varmt om hjärtat. Han rabblar gamla Hansaspelare som Bert Larsson, Kåre Wallenström, Lasse Forsberg och Gunnar Lind. Här blev det också spel för Rune i fastlandsserien.
– Och jag blev faktiskt även kårmästare i dubbel på A7 tillsammans med Ove Gardelius. Ännu idag tycker jag pingis är en fascinerande sport.
Efter flytten från Gotland vid 22 års ålder blev han något av en förgrundsfigur i Stockholmsklubben Essinge IK – spelare, ordförande och allt i allo. I ett reportage om Rune går det inte att utelämna det som hände på Essinges hemmaplan Kristinebergs IP den 19 juli 1978. Essinge mötte allsvenska Elfsborg i Svenska Cupen. Det blev Rune Larssons sista match i klubbens A-lag.
– Våra spelare hade fått ledigt i tre veckor, vissa hade rest utomlands och vi kunde inte ställa upp med bästa laget. Jag blev tack vare det uttagen som defensiv mittfältare. Risken var mycket stor att jag skulle bli ett riktigt rundningsmärke.
Elfsborg tog programenligt ledningen med 1–0, men Rune utjämnade till 1–1 med ett vänsterskott som ändrade riktning på en motståndare och med ett perfekt högerskott i krysset satte han ledningsmålet till 2–1 sju minuter senare. Men säg den glädje som varar – Elfsborg vände på steken och vann med 3–2. Matchen resulterade i stort uppslagna artiklar i kvällspressen.
– Det var roligt så länge det varade.
Domarkarriären inleddes med en match långt ner i seriesystemet – Fardhem B mot Burs B.
– Minns att det var en ledare i Burs som hotade med att lämna in protest om linjerna på planen inte blev bättre. Då tänkte jag – protesterar han dömer jag aldrig mer.
Tack och lov blev det ingen protest och Rune seglade vidare i sin domarkarriär som blev 30 säsonger lång, därav 21 som elitdomare med allsvensk debut 1981.
Du dömde en gång Sovjet-Österrike inför 104 000 åskådare. Måste ha varit nervöst?
– Nej, inte särskilt, jag var alltid väl förberedd. Det var betydligt värre när jag en gång skulle hålla föredrag på engelska för 16 personer. Så nervös har jag aldrig varit.
Sista internationella matchen 1993 blev stökig?
– Jo, det var en match i Grekland som urartade och publiken kastade in flaskor på planen. Jag gjorde väl inget fel med själva dömningen, men i rapporten efteråt fick vi inte med allt som hänt runt omkring och då förstod jag att vi i domarteamet skulle bli ifrågasatt. Så då sa jag upp mig från alla internationella matcher.
Men Rune ville inte sluta elitkarriären med den negativa känslan.
– Mitt mål blev istället att slå Erik Fredrikssons rekord, han hade dömt 200 allsvenska matcher. Jag kom upp i 202 matcher.
Hur kände du dig efter en match där du inte lyckats till hundra procent?
– Jag kunde älta ett felaktigt domslut i flera timmar, hade svårt att somna
Tjänade du bra som domare?
– Vill minnas att det var 2 400 kronor per match det året jag slöt. Jag blev inte rik på pengar, men rik på erfarenhet.
Skulle du kunna/vilja hoppa in som domare idag i en lägre division?
– Nej, var sak har sin tid. Jag levde ju med dömningen i 30 år, det får räcka.
Civilt har Rune Larsson jobbat inom bankvärlden, mest som rådgivare hos SE-banken, HQ bank och Carnegie.
– Fast min första anställning var ett sommarjobb hemma i affären i Grötlingbo.
Det roligaste som hänt dig de senaste åren?
– Utan tvekan att jag blivit morfar. Min äldsta dotter Frida fick en son förra året.