Klintevallen har två större planer, vattenspridaren gör sitt bästa för att hålla gräset i bra skick till matcherna.
Klintehamns IK – föreningen som är lika nödvändig för Tomas "Honken" Holmqvist, som Honken är för föreningen. Var hade Honken varit utan det där ideella arbetet som krävt nästan 40 timmar i veckan och var hade Klintehamns IK varit utan Honken?
Det får vi aldrig veta, för i dag firar Klintehamns IK 100, och sju spelare från Honkens årskull 1974, från den svunna tiden, har varit med under dagen för att spela en legendarmatch under invigningsceremonin.
Man kan tro att Honken är äldre, med sina 41 år i klubben som spelare och ledare. Sättet han rör sig mellan fotografierna i Klintehamns IK:s museum och föreningshuset vid Klintevallen vittnar om att föreningens historia har tagit sig in i Honken. Men det är inte på grund av den där artrosen, utan hans självklara sätt när han pekar på nästan varenda spelare på de äldre fotografierna.
Klintevallen har två större fotbollsplaner, som nästan ligger linje i linje med varandra. På den ena planen står en vattenspridare som gör sitt bästa för att hålla gräset vid liv. På den andra planen har grässtråna sett bättre dagar; gula partier avslöjar vilken plan som föreningen prioriterar.
Innan intervjun sade Honken att han står med ena benet i historien och det andra i nutiden. Sida vid sida, men två helt olika tidsandor. Men vad menar han egentligen med uppdelningen av Klintehamns IK:s historia?
Honken började spela fotboll i Klintehamns IK redan som sjuåring och har varit klubben trogen sedan dess. Nu är han fotbollstränare för A- och B-laget och hoppar in i bland för damlagets tränare. Men vägen dit har inte alltid varit självklar för klubblegendaren som själv slutade spela fotboll vid 16-, 17-årsåldern. Men detaljerna i hans egna karriär är inte så viktiga, tycker Honken.
Några år in på det nya millenniet kallade dåvarande fotbollsansvarige, Janne Olsson, ner Honken till Klintevallen. Honken visste inte vad det gällde men sagt och gjort begav han sig ner. Där stod Janne Olsson med ett par nycklar i näven och en bollpåse i andra handen, och utan att säga något tog Honken emot gåvorna och började sin tränarkarriär.
Museet ligger vägg i vägg med den lilla kioskluckan som serverar kaffe och kokt korv till åskådarna i pubilken.
Nu, cirka 20 år senare står han utanför samma föreningshus, ett par dagar innan den stora festen, i en blå Klintetröja som sitter bekvämt på eldsjälen. Men Klintehamns IK har svåra år bakom sig, men också framför sig. De yngre i dagens samhälle flyttar, kanske började de plugga någonstans. Det var annorlunda på Honkens tid. Då gick man i gymnasiet och sen var det bara att börja jobba. Det gör jobbet såklart svårare för tränaren som vill lyfta laget till de högre divisionerna.
– Vi är fortfarande yngst, då blir det svårt att locka till sig äldre spelare. Men vi får nys om att det kommer folk hit, någon som flyttar ner. Jag skummar sociala medier, Klintehamns anslagstavla. Nu senast såg jag ett inlägg: "Nyinflyttad i Klinte". Han sökte pärkbollar, och det kunde vi fixa så jag mötte honom. Det visade sig att han spelat lite fotboll och ska jobba inom det militära här, så han kommer ner om ett tag och ska testa med oss, säger Honken.
Det lokala är viktigt för den kämpande klubben som gått från 20 lag till sex lag under Honkens td i föreningen.
Kan man hitta styrka i att vara underdogs?
– Definitivt, definitivt! Det är därför vi kan ta poäng mot de bästa lagen. Så länge vi tror på det så kommer vi ta poäng. Det är en del av vår identitet, vi känner en stark tillhörighet med orten och klubben. Vi är långt ifrån det populäraste laget på ön. Vi är vi. Vi viker oss inte för det.
Honken berättar att de har sitt upptagningsområde och att de inte är och kladdar på andras som de större lagen har gjort tidigare. Men nu kommunicerar öns tränare bättre med varandra.
– Jag har tjatat om att vi ska ha lokala talanger. Ska "Klinte" ha ett lag här och folk som går ner till vallen och kikar på matcherna, så måste det vara så. Det är flera generationer som står vid sidan av planen och på den. Det är en bild av fotbollen på landet.
Det är ett pussel, kollektivtrafiken går inte som den ska och på vintrarna tränar man på Hemses konstgräsplan. Men där har man löst det genom "åldermannen" i laget, Christian Vilhelmsson som bussar ut grabbarna.
För Honken har arbetet med klubben blivit ett andra jobb. Fram till för ett par år sedan upptog det ideella arbetet 37 timmar i veckan. Alla kvällar förutom fredagar var han med de olika lagen.
– Min sambo hjälpte de yngre och jag tog de äldre. Jag har haft många kollegor som har kommit och gått, men jag har bestått. Inte en krona har jag tagit emot för det här. Det är en grej som ger mig energi, kanske inte när du lägger ner 37 timmar i veckan men nu ger det energi, nu är alla äldre, det är lagfester och lite såna grejer. Då är det skoj.
Nu tycker Honken att arbetsbördan ligger på en bra nivå trots att han lägger ner upp emot 20 timmar i veckan. Men han är snabb på att nämna sambons, Hanna Gustavsson, värde. Hon är viktig för administrationen och materialet. Annars hade det blivit en heltidstjänst igen.
– Grabbarna kommer alltid till henne. När hon är med får de vattenflaskor men jag och Håkan säger att det får de fixa själva. Det är flera invandrarkillar som är kvar som inte har så mycket hemifrån. Jag hyrde bussar förut, när de var nyanlända, såg till att de kom hit och fick lira boll. Vi behövde folk och man såg på dem att de tyckte att det var jätteroligt.
Honken beskriver Klintehamn som en liten ort med lite komplex, då vill man ju hävda sig på något vis. Det gamla arbetarsamhället har haft tuffa år med affärer som lagts ner – men nu har det vuxit fram nya. Det är något som håller på att hända.
– Det känns himla bra, åker du Donnersgatan fram så ska det vara lite puls, säger Honken och pekar ut mot gatan.
Det äldsta lagfotot i museet är från 1954.
Historia är viktigt för klubben som fyller 100 i år. Och för tio sedan invigde Honken och Johan Ahlström det lilla museet intill Klintevallen. En grupp i föreningen gick ihop och kom på den självklara idén för klubben som då närmade sig 90-strecket. Honken vill inte ta åt sig äran, det är de andra i gruppen som varit drivande, säger Honken.
Många minnen hänger på väggarna inne i det lilla museet.
Honken rör sig bekvämt inne i det lilla museet. Några pamfletter hänger på väggarna, Klintehamns IK-flaggor vajar från taket och gamla artiklar pryder rumsavdelarna. Han ser sig nostalgiskt omkring på de olika bilderna och är snabb på att peka ut sig själv. Han kan varenda namn på de där bilderna från 80-talet och framåt. Honken pekar på en bild från tidigt 90-tal. Vita oversize-skjortor, tidstypiska slipsar och slitna jeans, såklart.
– Här är det grabbar från området bara. Nu är det mer utspritt, folk går i olika skolor och har olika bakgrund, säger Honken och drar snabbt en parallell till nutiden.
Men vad är det egentligen som skiljer de där benen åt, som Honken pratar om. Det förgångna och nutiden.
– Jag har klurat på det där, man är lite mer individualiserad nu. Jag och Håkan Wahlby har diskuterat det där, vi är stöpta i en annan kultur, det är något annat med ungdomarna i dag. De sätter högre krav än vad vi gör. De ifrågasätter oss mer: "varför gör ni inte så?". Vi försöker förklara att det inte går att översätta den fotbollen de vill spela. De kan inte slå de bollarna, tyvärr.
Personerna på de äldre fotografierna har alla en liknande bakgrund, föräldrar som jobbar tillsammans, och att det var annorlunda då kan nog de flesta förstå, särskilt när man ser de homogena lagen som pryder museet.
Klintehamns IK, A-laget, 1993. De vann division 5 och gick upp i Uppland-Gotlands-fyran 1994. Honken är tvåa från vänster på den övre raden.
Honken blickar ut mot Klintevallen.
–Vi börjar få fler och fler i publiken som är återkommande åskådare. Vi har haft profiler här förut som Rolle "Fiskarn", som stod och skrek "heja blått" under varenda match.
När Rolle "Fiskarn" gick bort på 90-talet samlades hela laget och gick på "Fiskarns" begravning.
– Han var en supporter, en maskot som älskade "blått". Man behöver såna men ingen hade fått stå och skrika som han gjorde under matcherna, säger Honken och ler när han tänker på karaktären Rolle "Fiskarn" och de där åren på 90-talet.
Det är mycket som är annorlunda i dag, menar Honken.
– Vi var mer ett lag på den tiden, man behöver få mer stryk på foten i dagens samhälle. Förut behövde du planera din vardag och infinna dig på en viss tid. Får man som man vill jämnt blir det inte bra. Jag tror inte människorna är skapta för det.
Kanske är Klintehamns IK inte bara en spegling av det lilla samhället på Gotlands östkust. Kanske är det också ett Sverige i miniatyr.
– Nu är det orosanmälan på vissa killar och folk som kommer höga som hus men det hör inte till vanligheterna. Med träningarna så vet man vem som är här och inte. Det är Inte samma sammanhållning. Lagfesterna vi hade sammansvetsade oss. Folk gick i samma klass och föräldrarna kände varandra.
– Men jag vill inte göra som tränarna gjorde på 80-talet... Här ska gruppen välja, det ska vara demokratiskt, säger Honken.
Klintehamns IK är en klubb med ett fleratal sporter. På lördagen 15/7 har man kunnat besöka Klintevallen för att testa på olika sporter.
Honken har satt sig på de mörka träbänkarna utanför museet, vid den lilla kioskluckan som serverar varmt kaffe i vita plastmuggar och kokt korv med bröd när det vankas match. En liten kille med AIK-tröja springer fram till Honken och frågar om han sett en röd boll. Honken spänner blicken omkring sig, runt föreningshusen och reser sig upp.
– Vi pausar en liten stund, säger han snabbt och självklart.
Han går med raska steg till ett förråd och tittar sig omkring. Ingen röd boll.
– Den här killen är ifrån Väskinde, det är kul när det kommer ungdomar utifrån också.
Han pratar om dem, ungdomarna, som om de vore mer än bara spelare till laget han coachar. Gabbe, Ville, Albin. Namnen är många. Många grabbar jobbar i närheten, i skolan och på varvet. Men det är inte samma sak längre. Det märker de av. Och det finns ett ord som Honken håller fast vid under intervjun och som betyder särskilt mycket för honom.
– Lojalitet är viktigt och lite jävlar anamma. Det som bygger en sån klubb. Men många går till större klubbar där det är "fancy pancy" att spela, som Visby BoIS och IFK Visby. Det är lite finare.
Klubben föddes 1923 och bland det första de gjorde var att arrangera basarer. Till en början var Bandy en stor del av föreningen.
Klintehamns IK firar 100 och Honken 41 år i klubben. Han börjar se ljuset i tunneln men tänker inte släppa föreningen. När han räcker över stafettpinnen till nästa person ska det kännas rätt.
– Det är fler än jag som får klubben att leva vidare, men vi finns inte för evigt. Vi har några yngre grabbar som har ledaregenskaper också. Det gäller att ta hand om och inte bränna dem på en gång. Man vill göra det roligt för dem, så det kommer naturligt.
Om Honken skulle få frågan om han vill träna Gute så spiller de sin tid, men allt har sitt pris. Skulle fastlandet höra av sig med en heltidstjänst skulle han lämna fysiskt men inte mentalt. Det hade varit ett tufft steg för eldsjälen som inte ens kommer ifrån Klintehamn. Klintehamns IK betyder alldeles för mycket för Tomas "Honken" Holmqvist.
– Jag hoppas att sonen, och även i framtiden hans son, tar över. Får man en sån stomme, då ska man inte vara orolig över att "Klinte" kommer läggas ner. Jag vill ju inte att det ska försvinna och hoppas att min son sitter här om 30 år, med en reporter från Helagotland.
Honken med sin utmärkelse "Svenska Spels idrottsledarpris".