Skammen förbi, borde vi ropa. Skammen förbi. #Metoo rörelsen slog en klar kil in i tystnadskulturen kring sextrakasserier i alla former och avtäckte våldet en gång för alla. Det privata våldet i ”ett dolt herr rum”. För inget har varit mer privat än våld i familjerelationer och andra övergrepp. Varför skall en flera år gammal våldtäkt plötsligt tas upp i en rättegång, tycker en och annan. Kan det inte glömmas? Man vrider sig av olust. När våldet blir synligt, kan vi inte längre värja oss eller generalisera längre. Det är medkänslans pris. När våldet avtäcks öppet och brutalt så som det har skett under det sista året, är verkligheten inte önskvärd men #metoo rörelsen är inget annat än ett minnenas arbete. Det måste man förstå. Det var som Pandoras ask. En massa elände och bedrövelse.
Ofta är det inte möjligt för kvinnan att i detalj beskriva vart och ett av övergreppen. Verkligheten är många gånger sådan att kvinnans tillvaro varit helt präglad av våld och hot. Våldet har varit det normala.
Gotlandsprojektet 1973-76, som få känner till, fanns långt före #metoo. Det uppdagades vid ett seminarium Länsstyrelsen anordnade 17 december. Hundra år har kvinnor haft rösträtt men våldet består. Hanna Olsson, då Socialstyrelsen, var ansvarig för projektet som kom till stånd i samband med abortlagen. Den skulle leda till förebyggande rådgivning och minskade antal aborter. Hon fick genom Berit Larsson, distriktssköterska, kunskap om det förflutna och Gotlandshuset. Det fördolda. Det privata våldet. Deltagarna 2018 fick vetskap om ett lyckat sex och samlevnadsprojekt som gav rykte långt över Sveriges gränser. Ett projekt som hade en #metoo rörelse i form av Källingläger och mansgrupper. Det talades om könsroller, sexualitet, familjebildning, preventivmedel och veneriska sjukdomar, men aldrig om det privata våldet i de gotländska husen, det som fanns där men aldrig synligt i samhället. Först med prostitutionsutredningen 1976, då skammen ännu låg på kvinnan och klädedräkten, gick samtliga kvinnoförbund för första och enda gången samman och förkastade en utredning.
Men vem tog hand om det privata våldet? Fram till 1992 var det privata röster, kvinnorörelsen som drev frågan. Först 1992 kom ett myndighetsansvar till stånd. Brottsoffer fanns först på 1990-talet. 2007 fick socialtjänsten en tvingande lag. Nu berättar kvinnor själva och våldskartan har vuxit för att kvinnor börjat tala om sin utsatthet. Unga kvinnor går före med internetsidan och uppropet #inte din hora, äldre män som årets fredspristagare. Men valrörelsen var fullkomligt tyst när det gällde #metoo, kvinnor och våld i familjen.
I dag är sociala medier elefanten i rummet. När barn öppet slukar och utsätts för pornografin och våldet på nätet är det inget annat än mental förstörelse. SKAMMEN är inte FÖRBI: