Den 1 april, för lite drygt två veckor sedan, slopades avdragsrätten för medlemskap i fackförening. Avdraget motsvarade 25 procent av avgiften. Därmed fick landets cirka 3 000 000 fackliga medlemmar kraftigt höjd kostnad för medlemskap i facket. Avdragsrätten kostade statskassan drygt 2,5 miljarder kronor per år.
Det förefaller som slopandet var nödvändigt för att finansiera avskaffandet av den så kallade värnskatten – en skatt på fem procent för inkomster överstigande knappa 60 000 kronor i månaden. Om det kan man naturligtvis ha synpunkter. Och det är det naturligtvis många som har.
Samma sak med att arbetsgivarna har kvar avdragsrätt för medlemsavgifter till arbetsgivarorganisationer. Även det är det många som har åsikter om. Framförallt från vänsterhåll framförs detta som en orättvisa. Och det kan man ju hävda att det är. Jag menar ändå att det är jättebra och fullständigt självklart att arbetsgivarna får göra avdrag för vad det kostar att ta ansvar för regleringen av svensk arbetsmarknad.
Alla länder i väst, ja egentligen alla länder i världen där mänskligheten nått en grad av utveckling som gör att den arbetande delen av befolkningen slipper kräla i gyttja, har regler som syftar till att stabilisera arbetsmarknaden och skydda arbetstagare. En stabil och väl fungerande arbetsmarknad är lika viktig för ett lands utveckling som fungerande infrastruktur och ett väl fungerande skolväsen.
Hur länder rent praktiskt löser detta varierar. Oftast sker det genom att staten i lag reglerar allt från arbetsmiljö till anställningstrygghet och lön. För att detta ska fungera krävs en omfattande kontrollapparat med särskilda myndigheter med inspektörer och ett domstolsväsen med uppgift att hantera alla uppkomna tvistemål. Det är dyrt. Men ändå värt det. Efter som ett laglöst alternativ hade varit så mycket dyrare.
Sverige och övriga länder i norden har valt en delvis annan väg. Vi har en självreglerande modell där staten använt lagstiftning för att skapa utrymmer för arbetsmarknadens parter – fack och arbetsgivare – att själva göra upp om löner och arbetsvillkor. Det är en i alla avseenden bättre modell både för arbetstagare och för arbetsgivare. Särskilt bra är det dock för staten, som politiskt slipper hantera inte bara ytterligare en myndighet utan framförallt uppretade folkmassor på stadens gator som kräver högre lön.
När arbetsmarknadens parter tar detta ansvar från statens axlar är det rimligt att parterna slipper ta den fulla kostnaden. Eftersom alternativet är så många gånger dyrare. Det ligger i statens intresse att hålla partsmodellen under armarna. Och i det perspektivet är skatteavdrag för fackföreningsavgift inte bara självklart det är ett utomordentligt billigt pris.