I den svenska folkomröstningen om ett svenskt medlemskap i EU som hölls den 13 november 1994 röstade jag mot ett svenskt medlemskap. Allt sedan dess har jag betraktat EU med stor skepticism. Och det på goda grunder. Men nu har det blivit svårare att vara skeptisk. EU har förändrats – till det bättre. Det är inte längre samma union som när Sverige gick med 1995.
De värsta avarterna av nyliberal marknadsdyrkande är bortfilade. EU tycks nu förstå att ska unionen ha en framtid måste medborgarna uppleva unionen som något som bidrar till en bättre framtid. Och så har det inte alltid varit.
Runt millennieskiftet bestämde kommissionen att den gränsöverskridande tjänstehandeln måste öka. Målet var att det skulle vara lika lätt för företag att sälja tjänster i annat EU-land som i det egna. Uppdraget föll på den tokliberala holländske kommissionären Frits Bolkestein som år 2004 lade fram ett förslag på nytt direktiv för gränsöverskridande tjänstehandel. Alla gränshinder skulle bort genom ett Alexanderhugg som innebar att företag skulle få ta med det egna hemlandets regler kring löner, anställningsvillkor, arbetsmiljö och liknande. Oavsett vilket land den tyska byggfirman dyker upp i är det tyska regler som bestämmer allt runt anställningsvillkor och miljö. Eller polska villkor om företaget är registrerat i Polen. Många minns säkert begreppet ”den polske rörmokaren”
Det var naturligtvis mycket kontroversiellt ute i medlemsländerna. Folk på gatorna var arga, nationella regeringar var arga. Kort sagt - alla var arga. Det var ju ett solklart försök att lagstiftningsvägen dumpa löner för miljontals europeiska arbetstagare. Kommissionen som enhälligt antagit förslaget bara något år tidigare blev fullkomligt tagna på sängen av det folkliga motståndet.
15 november 2006 antogs ändå tjänstedirektivet av parlamentet. Jag var där på plats i Strasbourg och följde debatten. Bolkestein var inte längre kvar som kommissionär. Men hans efterträdare Charlie McCreevy, en irländsk liberalkonservativ, fick göra en fullständig pudel - värdlandets regler kring arbetsvillkor och arbetsmiljö skulle gälla fullt ut.
2017, bara elva år efter debaclet med tjänstedirektivet, antar EU den så kallade sociala pelaren. Ett politiskt program med ett direkt syfte att garantera EU:s medborgare lika möjligheter och tillgång till arbetsmarknaden, rättvisa arbetsförhållanden samt social säkerhet och inkludering. Än så långa är sociala pelaren bara en avsiktsförklaring men tanken är att lagstiftning ska följa.
Det är i politisk mening ljusår mellan Bolkestein och sociala pelaren, om det är tillräckligt för att garantera EU:s fortlevnad är dock inte helt säkert. Det är ju inte bara jag som ska övertygas.